Minns du att du gav mig liv, den natten jag var tidsfördriv, i dina armar, din jargong, med brustna karmar, fågelsång, och svarta lakan, naken hud som bränner mig, så koka, sjud och skålla bort min hud från mig, för jag vill bara känna dig, inte för du vill mig illa, men du får min tid stå stilla, de små stunder när du rör vid mig, och jag vill minnas att jag sa till dig att låta bli den natten det var vi, i sängen där du bad mig ligga, tigga, stilla bunden tills jag inte längre kunde andas, men förvandlas, vet jag att jag bad dig ge mig mer, av dig, av oss, av det som sker, av närhet, smärta, allt du erbjöd, mörker, svärta, blod och slag, piskan ljöd, eld och våld, mod att vara svag, ställd och såld, till dig för inga pengar alls, bara känslan av min hals, i dina händer, fingrar, klor, varma ränder, slingrar, snor, kring alla lemmar, remmar, som sig slöt,jag njöt i takt med tid som inte fanns, mjuk substans i munnen som du sa var lyckobrunnen till det liv du en gång gav mig, så begrav mig, i de mörka band, smärtans brand, jag känner den så tydligt, än idag, så morgondag, försvinn ifrån min närhet jag vill inte se dig mer.

Jag dör i våra stunder men du måste ge mig fler.
Jag pinas i den njutning som du ge,
Om detta kallas kärlek vill jag aldrig älska mer.
Om detta är mitt liv, låt det ske