17 Augusti 2010.

- Hur känns det nu då?
Jag tar ett djupt andetag, föreställer mej vad som komma skall.
- Det är nu mitt liv börjar.

Och bara sådär, efter så många år som jag levt längre ner än botten. Nu skulle mitt liv börja. På riktigt.

Annelie kramade om mej.
- Lycka till nu tjejen!
sen gick hon ut genom ytterdörren, satte sej i bilen och åkte tillbaka till sitt liv. Jag var nu ett avslutat kapitel i hennes jobb, hon och BUP var ett avslutat kapitel i mitt liv. På bara några enstaka sekunder hade jag gått ifrån att vara en patient på bup, ett problem barn till att få tillbaka min identitet, nu skulle jag få vara Marta. Bara Marta, inte längre något bup barn, tjejen som skär sej i armarna, tjejen som inte äter eller tjejen som kräks när hon väl äter. Jag är friskföklarad och utskriven.

Jag stod kvar vid fönstret och tittade en stund efter att hon åkt, hon som nu inte längre är min kontaktperson utan hon som brukade vara det. Som en våg vällde det över mej. Är det såhär frihet känns?

- är du redo? hör jag pappas röst bakom mej där han stod med det sista utav min packning i händerna.
- jajamän, det är jag minsan.
Och där gick sista flytt lasset till Gävle.
Hela 16 mil skulle jag flytta hemifrån blott 16 år och till råga på det hela helt nyutskriven ifrån Barn och ungdoms psykeratin. Det här händer verkligen.

2007.
åter igen sitter jag på sängkanten i mitt svart vita rum gråtandes. Inte ens om man försöker kan man se golvet för det ligger kläder precis överallt. jag har letat och letat hela kvällen efter något bra jag kan ha på mej i skolan imorgon, men jag ser ut som en flodhäst i precis allt.

Mamma brukar säga att mitt rum är som en spegelbild för hur det ser ut inuti mitt huvud. med andra ord, KAOS.

Jag går upp och öppnar en skrivbords låda och kollar om jag kan hitta något intressant, något som kan hjälpa mej fokusera på något annat än den brännande känslan i bröstet. När jag stökar runt bland papper, gamla kort och annat skräp hittar jag en kniv. en liten kniv som jag en gång fick utav pappa när vi var ute och tältade.

"Fight fire with fire" och i samma veva som min tunna hud på underarmen delar sej och ytterst lite blod sipprar fram öppnar sej en dörr till en helt ny värld. Jag kliver in och bakom mej går dörren i baklås. nu finns det inte längre någon väg tillbaka.

2010.
Väckarklockan ringer. Jag vankade för länge sen men har ändå legat kvar i sängen i hopp om att lyckas få i alla fall lite sömn. jag misslyckades. mer nervös än jag någonsin varit kliver jag upp ur sängen. Jag tar på mej mina svarta legings, bruna benvärmare och en pylsig grå tröja plus alla dessa smycken som jag ska envisas med att använda. jag sminkar mej och dricker mitt kaffe. Idag börjar jag gymnasiet, idag är första gången på 2 år jag går min första riktiga skoldag.

Klockan är egentligen alldeles för tidigt för att börja gå mot skolan då jag bara har femtio meter om ens det att gå. Men jag tar skinnjackan och går. Går upp för den lilla grusvägen, in på polhemsskolans område och tänder en cigarett mitt upp i all denna nervositet. jag måste lugna nerverna, och när det kommer till att lugna nerverna gör dessa förbannade cancerpinnar ett för jäkla bra jobb.

Folk tittar, det kan jag inte undvika att se, men då jag bär en långärmad tröja stirrar dom inte för ärren som klär mina armar. då jag numera är normal viktig stirrar dom inte för att jag ser ut sjuk ut. då ingen överhuvudtaget vet vem jag är stirrar dom inte på mej för att dom tror sej känna mej och veta vad jag gått igenom. Medans jag står där och blossar på min cigarett slår det mej, dom tittar för jag är den enda inom synhåll som har rött hår och ser ut som att komma tagen ifrån 70/80 talet. Känslan som kryper i min kropp är inte längre ett obehag utav nervositet, det är en slags belåtenhet, lite utav en seger känsla. För första gången sedan detta helvete satte fart kommer jag kunna gå igenom korridorerna i skolan och folk kommer se mej som "tjejen med röda håret" och inte "psykfallet". Jag kommer kunna sitta i matsalen som vilken människa som helst. Jag kommer få välja vem jag vill vara, jag har fått en helt ny start, en andra chans.