Dina ord klistrade sig fast vid mina känslor.
Dina ord om evig kärlek. Evig samhörighet. Evig fullbordan.
Det spelar ingen roll att mitt intellekt förstår att det var lögner. Det spelar ingen roll alls. Mina känslor förstod bara orden. De som klistrade fast sig likt plåster på känslorna. Som, när jag skulle frigöra känslorna från dessa, satt stenhårt fastklistrade. Och att samma fruktansvärda smärta som när man ska frigöra huden från ett gammalt plåster, samma fruktansvärda smärta infann sig när jag skulle frigöra mina ömtåligaste känslor från dessa påklistrade ord.
Det gick.
Ett för ett.
Långsamt.

Nu andas de igen.