I mörka gränder

bland fång av kinesiska lyktor

I vår egen labyrint

stör våra egenheter,

som klär sig elegant

och stinker av absint.

I ljusstrålen som trots allt

letar sig in genom sprickorna i muren

ser jag dig

öppen

och redo att känna

igen

sorgen har lagt sin surpris

ovanpå de knäppta händerna

och vi väntar med gapande munnar

på vad som skall komma ned från bergsluttningen

klockorna ljuder och vårt sammanhang

vibrerar

bara tanken på att ta sig ut över klyftan får oss att

skälva

Vi stannar tills känslan har funnit sin gestalt.