Om man stannar till när man passerar ett träd. Om man tar sig tid att betrakta löven. Grönskan. Hur de hänger där helt avslappnat och närmast..poserar. Då ser man förr eller senare när vinden plötsligt tar tag i trädet nästan ljudlöst först, sedan allt ner prasslande, att några löv hamnar som i trance. De fladdrar frenetiskt fram och tillbaka. Som att de har en egen vilja. De fladdrar som om det gick en elektrisk stöt genom kvisten. Som i extas. Sedan vänder vinden. Ett annat blad börjar darra, sedan ett tredje. Så håller det på. Precis som det är med stjärnorna. Att de finns där hela tiden fast man väldigt sällan ser dem och förstår att de är där. Hela tiden. Och att de nästan alltid har varit där. Precis så är det också med bladen. På sommaren åtminstone. Detta pågår hela tiden. Till och med nu när du läser detta. Och på natten också. Man kan stå där hela dagen om man vill, men det gör man förstås inte. man tröttnar ganska snart och går hem för att dricka kaffe. Ibland, när jag kommit hem och sitter med min mugg i köket, tänker jag att det är vi människor som hänger där. Att vinden är lyckan som gör små nedslag ibland oss. Får oss att vibrera för en stund.