Du vässade din penna
och drog från våra spår
ett streck rakt igenom oss
över en tid som kallats vår

Du sa den var förverkad
något som du alltid känt
från början var ett misstag
du ångrat att det hänt

Du lärde aldrig känna
det verk du huggit ut
och hoppades att tvånget
skulle knäcka det till slut

Men det sa aldrig något
av betydelse och tro
nu går det runt i flisor
utan kraft att finna ro.