Där,
där vid de lätta och de flyende fotspåren sluter vi uppåt igen. Din mjuka röst trär sig in i mig och jag skrattar och bryts och lagas och ler och mitt hjärta slår så mycket hårdare än ditt.





Här intill dig med huden mot solen och mitt hår intrasslat i dina fingrar svider någonting till i mig, och det går inte att identifiera och det drar sönder men du ser det, du du du ser det och lagar alla tankar med småsmå simpla ord och kroppsvärme mot mig, riktigt äkta kroppsvärme.





Då, en gång, när vi var meter under marken,
då skar du verkligen isär alla kalla tunga moln, och hur många gånger du än kraschade ställde du dig alltid upp igen och greppade min hand. Önskar att jag kunde visa hur världen såg ut då hur den målade sig som mörka röda pölar på ett vitt kakelgolv, visa dina vinster så du såg mer än det du anar nu. Du ställde dig upp och tog min hand igen, här alldeles intill mig.