Den bittida måndagsstämningen driver mig tillbaka till snartförglömda minnen. Minnen där jag är precis gammal nog att förstå min felaktighet; precis ung nog att inte än oroa mig.
Framför mig finns en våt och grånad asfaltsväg, dock lika ilsket avvisande som ett glödande spår efter en fientlig komet från horisonten.

Var dags barnätarstig som ska forsla oss till livets vuxna verklighet. Jag står som utgjuten och åskådar en utsvulten flock Äldreåringar sortera sig i en rörlig linje vid matsalens tegelförsedda fasad. De verkar ha någon form av gemensamt medvetande; vissa gånger ser jag dem stirra rakt igenom själen på mig. Blickar som från fåglar, lika stillastående, med lika väldig avsaknad av både glädje och ilska, dock än lämnande ett avtryck av förvirrat vemod och tankesvängar.

En, två, tre, fyra, fem...

Jag sväljer lusten att springa fram till min redan tagna plats i kön. Det smakar ingenting.

... sju, åtta...


Jag slås ofta av tvetydiga tankar om den här tiden av mitt liv. Ingen logisk självidentifikation infanns. Jag kunde kamouflera mina tankar; bli det jag kände för, fast bara för stunden. Ibland fastnade jag i form av någon av mina hjälteidoler. Det fanns ingen helt enkel metod att drivas tillbaka till mitt riktiga jag. Måhända berodde det på att mitt riktiga jag knappt ens fanns kvar.

... tretton, fjorton...

Således fann jag det knappast konstigt att jag betraktades som ytterst udda, fast framför allt ganska karaktärsfattig och tom. Den sorts svikare som med lätthet hade kunnat låta bli att assistera mina närmsta utav ren feghet.

... femton. Var är Tim?

Jag kunde redan höra dem. De kunde inte se mig. Nära betongväggarna var min plats. De var tämligen homogena, enfärgade och lätta att imitera. Jag närmar mig köns främsta ände. Ett stressat sorl stiger till hörbarhet, men hinner inte bli mer allvarligt förrän jag är framme.

Mat.


Det var en ytterst bister period, ty jag hade ännu inte börjat fundera på vad som fanns bakom molnen. Inte ens en glimt av uppenbarelse kunde tränga igenom den nästansvarta oktoberhimlen. Sedan ingenting att längta efter förrän sju på kvällen. Inte ont anande befann jag mig i barndomstristessens zenit.

Snart kommer solen fram och dränker allt vad jag tidigare kallat verklighet.