Det är ditt fel, allt är ditt fel! Att vi blivit så misslyckade! Hela du är misslyckad! skrek jag till min mamma och sprang upp för trapporna. Jag gick raka vägen till sängen och grävde ner mitt huvud i kudden. Varför ska jag alltid vara så elak, tänkte jag och grät.
-Hejdå, skrek mamma upp till mig och jag hörde hur hon argt slängde igen ytterdörren.
Jag hörde hur bilen startades och hur hon fort körde iväg.
Bara några sekunder senare hörde jag ett hjärtskärande ljud, ett ljud som jag skulle behöva höra i mitt huvud resten av mitt liv. Det lätet var obeskrivligt, som om en jordbävning förstörde hus eller som en åskknall som slog ner på stora metallstenar som förstördes. Detta kom att förstöra hela mitt liv. Detta är händelsen som gjorde mitt liv till ett helvete.
Även om jag inte sett något, visste jag att det var något hemskt som hänt, därför var jag oförmögen att röra på mig, jag ville inte se. Undermedvetandet hindrade mig från att ställa mig upp. Efter att
jag ovetande legat en stund på min säng, gick jag ut på balkongen. Det var var värre än det jag anade. Hela min värld rasade ihop när jag såg vår nya bil hoptryckbart av en stor lastbil. Lastbilen såg ut som om den inte hade några repor alls och ur bilen sprang en röd och förskräckt man med telefonen i handen ut. De nyfikna grannarna började springa ut ur husen runtomkring.
Jag stod bara kvar, med vidöppen mun och stirrade chockat ut i fjärran. Tusen tankar flög genom mitt huvud just den sekunden och till slut kom jag fram till att det bara var en dröm. Sådant händer bara i filmer och människor som har otur, tänkte jag. Lättat sänkte jag blicken från himlen, neråt på marken bara för att bli besviken. Mer och mer människor samlades runt bilarna. En tapper man öppnade just dörren till vår bil och han gick fort därifrån efter att ha släppt ifrån sig ett tyst skri. Detta var tystnadens skri, ett skri som man inte hörde, men som betydde mer än ett sådant man kunde höra. Först då fungerade min hjärna igen och jag visste hur man satte ena foten framför den andra. Jag sprang fort ner för trapporna så att jag nästan ramlade och sedan sprang jag ut i värmen utan skor. Jag ville springa till korsningen, men folk hade hört hur jag skrikande sprang dit och de hindrade mig från att se det hemska. Men det var för sent, jag hade sett det. Detta kom att förfölja mig i alla mina drömmar, störde mina tankar även när jag var som lyckligast, detta kom alltid tillbaka i hemska minnesbilder när jag anade det som minst. Jag föll neråt och något hårt tog emot mig. Jag somnade och det sista jag hörde var hur den snygge grannpojken, Gustaf, som pratade med mig. Nu var jag säker på att det var en dröm och jag somnade gott i den hårda sängen. Jag drömde nu om hur grannpojken som jag älskade så mycket, hur han pratade och famnade om mig. Vad drömmar kan vara härliga ibland.
Jag vaknade stel och trött även om det kändes som om jag sovit i flera dagar. Ett alldeles för starkt och obehagligt ljus mötte mig när jag öppnade mina trötta ögon. Vad konstigt mitt rum blivit, alldeles vitt, rent och tomt. Usch så fult, när har detta ändrats?tänkte jag.
Jag försökte sätta mig upp, men det gjorde alldeles för ont och jag blev yr. Jag gav upp och lät mig falla ner i sängen igen. Jag vände försiktigt på huvudet och såg ett bord, ett handfat med desinfektionsmedel, en fåtölj, en stol och en garderob. Först då fattade jag att det inte var mitt rum, det var ett sjukhus. Jag vände mig om och kollade på bordet, där det stod choklad, kort och en massa blommor. Jag läste igenom korten, där det stod mycket om att jag skulle krya på mig och att de beklagade. Vad de beklagade visste jag inte. Det var mina vänner och min släkt som skrivit kort och ett kort hade jag fått av Gustaf! Gud vad sött tänkte jag och mitt hjärta tog ett extra skutt och jag blev alldeles varm. Så öppnade jag det sista kortet och blev störd. Det var från min pappa som jag inte träffat på flera år. Varför ska han alltid skicka grejer till mig och förstöra mitt liv och påminna mig om hur hemsk jag var? Kunde han inte bara fatta att jag inte ville träffa honom. Det var så här att jag inte ville träffa min pappa för några år sen, fråga mig inte varför. Men plötsligt ville jag absolut inte träffa honom. Förmodligen hade jag någon konstig idé när jag var barn. Men han tvingade mig ändå att komma dit, men min mamma kämpade för att jag skulle få som jag ville, alltså att inte träffa honom. Detta ledde till en massa rättegångar och till slut kom man överens om att jag skulle vara hos honom på helgerna. Men till slut ville jag inte träffa honom alls, så jag sa att jag skulle ta livet av mig om jag inte fick gå hem till min mamma. Sen dess har jag bara träffat honom ett fåtal gånger och han har gett upp hoppet på att få träffa mig igen. Jag visste verkligen inte varför jag hatade honom så och jag ångrar mig numera. Men trots denna händelse skickade han alltid brev för att visa att han hade förlåtit mig. Men jag hade inte förlåtit mig själv och jag ville inte heller att något skulle förändras, för jag hatade förändringar.
Jag fattade ingenting, varför var jag här och varför gav mig folk en massa saker och om det nu hade hänt mig något, varför var inte min mamma här och tröstade mig?
Äntligen kom en sjuksköterska in som kunde basvara alla mina frågor. Hon hade blont hår, blåa vackra ögon och hon var ganska kort. Hon såg snäll ut och hennes hår var uppsatt i en tofs.
-Hej, jag heter Anna, sa hon. Har du äntligen vaknat, sömntuta? Jag vet att du har en massa frågor, men jag måste ställa mina först, annars kanske du somnar, sa hon och log.
Mm, sa jag förvirrat och kunde inte låta bli att le tillbaka.
-Hur mår du? Ont i huvudet, yr, svårt att se eller höra eller några andra besvär?
-Jag har ont i huvudet och blir yr så fort jag vill sätta mig upp, svarade jag.
Okej, men det är inte så farligt, du har haft en hjärnskakning! Minns du något?
-Nej, ingenting alls!
Hon såg ledsamt och medlidsamt på mig och sa med sorgsen röst:
-Din mor avled igår i en bilkrasch och du svimmade när du såg det.
Det kändes som om hela rummet snurrade igen och hon frågade mig oroligt hur jag mådde.
-Jag ska sova lite till, hejdå, sa jag långsamt. Hon gick långsamt och oroligt ut ur rummet och sa:
-När du är redo ring på klockan, den sitter på vänstra sängkanten. Då kommer läkaren för att se till dig.
Jag behövde vara för mig själv, tänkte jag. Jag fattade ingenting mer och det kändes som om jag skulle spy. Vad hade hon sagt? Att min mor avlidit? Kunde detta vara sant, var det därför min mamma inte var där? Mitt huvud började genast göra ännu mera ont nu. Jag lade mitt huvud på kudden och somnade utmattad efter några minuter. Jag föll in i en orolig sömn och vaknade några timmar senare.