I takt med tidens
gång

finns inga tecken
på läkning i min
sorg....

tvärtom lyser den
på mig!

som det vore klokt
att följa med i dess
skiftningar

för mörkret tynger
ändå

både i kropp och i
mitt sätt att vara....

ibland blir minnena
så många
att de flockas
i mitt huvud!

då tröttar sorgen

min far verkar
se mig ändå

och ger mig den
vila jag behöver

I sin himmel
och inom mig

är han precis
som när han levde

och ännu mer!