Ibland glömmer man bort vad kärlek är. Utan att ens reflektera över det, trots att man är en reflektör. Man finner sig uppslukad av vrede. Vrede över hur man har blivit behandlad. Vrede över hur man har låtit sig bli behandlad. Vanmäktiga tankar ibland. Sorg och smärta. Fokuseringen på grymheten. Okärlek.

Och tiden går.

Inte en endaste tanke lever i kärleken.
Och man glömmer att tänka på vad kärlek är.
För att stanna där i tanken. Och inte låta sig besudlas av vad kärlek inte är.
Så man blir besudlad.
Också.

Om jag tänker på kärlek försvinner du ur mina tankar.
Allihop.