När jag ser det hända,
först giftigt som barmhärtighet,
inte rofyllt,
fullt av kramper,
sedan fult

Då den sista luften tar sig ur,
bänder upp en sanning från förstelnad kropp;
viskar hennes danska läppar:
pæn är den,
som fred på jorden,
liket för min farbrors fru

Jag förstår ingenting

Återföreningen, Danmark, Grovheten, Gruset,
Det krökta talet från en okänd släkting,
Tjocka vita kyrkomurar, Grinden utav lackad rost,
Blad förvänt i brunt från rosa skimmer,
Bifflukten på institutionen,
Sängen bäddad med ljusblått lakan,
Kistan har läderspänne

Farfar dog när jag var tretton
Min egen far som aldrig velat veta av mig
bröt tio års tystnad
sårbar, som ett yngre barn än mig,
gråter förtvivlat, böjd över avskedsgropen

Jag sa adjö till två generationer den gången
Han har inte levat sedan dess