ett plaskblött lager följer dig, tunn
som en hinna, ja
det är en hinna av klibbande
sorg över allt du
miste om sådana dagar, att
de där nätterna mellan
oss gjorde dig precis lika
ensam som innan


Du klär i det, ändå,
det gör dina ögon svartare
och dina ord eftertänka

men skammen den jävla äckliga

skammen och skulden klär inte mig
det minsta
komplement, javisst, för du håller ditt huvud
allt högre och mina axlar sjunker
ner i marken

ja för allt ska jag lämna bakom, i en evig loop
av ursäkter och och saknad


ja som nån sa när
finner du återigen ett misserabelt men
anpassningsbart liv?
Jag tror du är som en sten och jag är bara det
där dammet
som syns i speciellt ljus










jag är bara speciellt damm som syns i ljuset