Jag vet att man egentligen inte gör så här. Man skriver inte brev 2012, för det är så 1999. Och skriver man brev så skriver man det inte för hand, för det är så 1952. Man skriver inte brev till någon man inte känner, för då verkar man knäpp. Man skriver inte till killen som hjälpte en att hitta jeans på herravdelningen, för då verkar man ju fullständigt galen.

Man skriver inte till killen man inte känner och säger att han verkade väldigt trevlig, för det skulle man egentligen ha sagt första gången man träffade honom. Man skriver inte att om han är ledig och någon gång skulle vilja ta en fika så finns man här i Göteborg en vecka i juli, för det är ju helt ärligt ett stört förslag till någon man inte känner.

Och framförallt skickar man inte iväg brevet till killens arbete, för... så är det bara.

Jag vet det. Egentligen. Men eftersom jag är norrlänning och med det kommer också en viss mängd dum våghalsighet så skriver jag ändå det här brevet. Och skickar det. Dessutom skriver jag att om killen skulle vilja nå flickan som skriver fast hon egentligen vet att man inte gör så kan hon nås på adressen som finns på baksidan av kuvertet.

Och så avslutar hon med att säga att hon förstår mer än väl om en kille som han har flickvän, får allergiska utslag av norrlänningar eller tycker att det här var en av de sjukaste sakerna han varit med om. Ja, då förstår hon. Och skriver att om det skulle vara så, har de i alla fall en rolig historia att berätta för sina kompisar. Hon, om den snygga killen som hon såg på affären och skrev ett brev till. Han, om flickan som köpte herrjeans och frågade om en fikadejt i ett brev som var adresserat till hans arbetsplats.

Ett gott skratt förlänger ju om inte livet i alla fall munnen.


Allt gott
Ylva


PS. Älskar jeansen. DS.