jag njuter skådespelet
undrar om aktrisen någonsin blir trött
men hon har en beundransvärd förmåga
att spela med



pjäsen heter livet
den är skriven och regisserad av ingen levande på denna jord i denna tid

man kan då finna förmåga till att ryckas med, men ändå behålla en objektiv inställning

för man vet, att ingen vet

man kan bara tro


tron och illusionen skapar det vi ser, vår perceptionella förmåga är tänjbar till den gräns vi själva bestämmer

omedvetet och medvetet

målar vi bestämt med just den penseln, den färgen

för att det ska bli någotsånär begripligt


men jag var med i en pjäs
där jag plötsligt stod inför något obegripligt

och det är en sanning på egna ben, en egen varelse


min älskling frågade mig hur jag älskade honom
jag sa, ja det är på ett obegripligt sätt

och som den kärleken består
trots att vi skiljts åt

av tiden och rummet, i detta nu så många mil
så många tårar

så många känslor som ej har logik


men jag tror fortfarande, fast jag vet
det är över

men jag tror ändå någonstans på ett obegripligt sätt
på oss ändå

i detta enda liv


så var går vi nu
min älskling?


kanske en dag planar dessa känslor ut i intet
som upplöses

men önskan verkar bestå för det kunde varit
och det som en gång var

då