imponerad
det är en sval vind
kastmärkena vandrar över pannan
kristallerna över själen

du vinkar från ett fönster igår
där jag står växer maskros
och vilda
smultron



din levande röst
förstår innebörden av kärlek
din efterbörd
smakade salt

din mor
sa alltid aldrig
om oss


vi frågade ej
ansvaret
om kärleken

hur den fungerar
egentligen



hur imponerad blev jag
när du var min
jag din
vi satt i vinden

det var etthundranittio du sa
ännu vår
aldrig aldrig sommar
aldrig fick vi vår sommar


som din mor sa
aldrig


vi trodde på det
men tog aldrig bladet från munnen
vi hankade med droger

bytte okvädningsord
ditt snåla svin
sa jag



du gav mig en målning av döden
så tacksam jag var
och distanserad


så frös hela världen
skakade av köld och abstinens
det var värmen
som saknades


jag lyssnar än
efter din röst
var den är
om den mår bra