sedan jag var liten och prydde mina skrivböcker och dagböcker med hemliga kärleksord till den som var min prins och jag hans prinsessa

har jag älskat att forma orden som en målning en teckning en nedteckning om tiden som är

vad jag älskar mer är människor som vill mig väl och djur och natur och vackra ting och saker

minnen att ha i sitt arkiv, tapeter med blomstermönster, hästar som tar stora kliv



hästar älskar människor som visar vem dom är och aldrig någonsin går det att lura en häst med vem man är

dom ser rakt igenom en, speglar ens själ

i deras ögon ser man sig själv och av dem blir man behandlad som den man är, ingen annan

ingen häst snackar skit om någon annan, då får han stryk av dom andra



mer än ärlighet och integritet, älskar jag vänliga människor härlig konst och sanna ord

står högt i min rang den man eller kvinna som står med huvudet högt och vågar se

vara öppen och vänlig i sitt sinne, vänliga ord förgås aldrig, dom stannar kvar

ord i vemod och sorg hör också till och rädslan behöver man inte förtrycka

sagor om ensamhet, kärlek, närhet och ömhet, sorg, ångest, aggressivitet, det är så rätt att behandla och reflektera



och mest av allt att dela saker med någon annan, att ha gemenskap

och allt detta kan man göra här och nu och föra bok över sina skapade minnen

gå tillbaka sen om ett år och se och fundera över hårda ord och bakslag och knivar i ryggen man inte förstod



kanske komma en bit på vägen i sina val, bli lite mer vaken och lyssna till sin inre känsla som hästen gör - vem är det där? vad är det för en människa, gör han mig ont eller gott eller ska jag vänta ett slag och inte döma för fort?

ja under denna resa i livet så skriver jag min jävla bok om alla himlar och skärseldar jag går igenom

SÅ TA MIG FAN