Måste finna ro att reflektera

för att närma mig min rätta framtid.

Just nu är det svårt att kompensera

för varje risk som måste tas därvid.

Så jag väljer att förmedla panik

tills den stund jag tar mig själv på allvar.

Ty ännu finns en ingrodd systematik;

den otvungna viljan är försumbar.


Min hemstad håller på att brinna ut

i takt med att jag reser mig igen.

Det har aldrig velat mig mitt bästa.

Det samhälle där känslor är tabut.

Stället där vantrivseln är som en vän

och fördomar är måttband för det mesta.


Det sitter i mitt huvud.


Detta är en kognitiv sektion

i min kognitiva desperation.



Förtryckningen för tankar vidare

och det som stryper självtilliten

lever endast i mig tillsvidare.

Fast verkligheten är sammanbiten.



För säg vad som kan döda objektivitet

Och dräpa det som inte finns

Vem kan motbevisa universum

och förklara det som ingen minns