jag och månen går på nattpromenad
molnslöjor som förstärker intrycken

vägar, silvervägar
som åker fort förbi

du är kärlek


en stjärna, som ej hade talat
tog plötsligen ton

det var en aria

utan hack i glidningarna


solen, som sov
på andra sidan

hon lurar oss alltid

vi tror att hon sover
men hon är alltid vaken


vi stod på en balkong, månen och jag
han, däruppe
jag,
härnere


det var svalt i sommarsnatten
alla blommor var nu svarta
alla strån,
streck i gråton


ännu doftar kärlek
i natten

ännu doftar din huds närhet
känns som knotter på min hud

men du var alltid len

när vi sov

älskling