jag försvinner lätt i högtiden
den nästlar sig in mitt i veckor månader och dagar

timmarna blir långa när jag står på min balkong
tittar och undrar vad dom gör nu

skålar?



jag äter och stänger dörren, skyller på allergi
vill inte höra, se

vill inte känna, tänka veta
få vetskap

om att det bara är jag här

och ingen annan



så jag väller ur mig önskningar
det enda jag kan göra

de andra sitter tillsammans
äter sill

tar en nubbe

jag längtar efter en snubbe
det enda rim som passar här



ja, inför alla stora helger
är jag en kameleont som inte känner

inte syns eller hörs nåt mer

så är det bara


men kanske visar dom en gammal svartvit film
om jag är en lycklig stjärna en film-noir

en som skär med sin lågmäldhet och beröringsstyrka



så kanske finner jag tröst
i kvällens sorl

i krunchet från ostbågarna i min skål
doppa djupt i dippskålen


sen tar jag helt enkelt och drar ner
persienner och alla sinnen


dyker ner i sängen

ensam

tröstlös

forcerad

frustrerad

och mer