omgiven av Gulmårans söta doft
vandrar jag vägen fram

tillsammans med dig

förr lade man gulmåran
på gästabudssalens golv

trätogräs fick den heta
eftersom det alltid blev bråk och skrik

” Galium strös här aldrig på golfwet utom wid giästebud
aldrig något giästebud är här (lik som på andra ställen) utan rus,
aldrig rus utan kif och buller; altså giver Galium kif."
Linné 1745

                   *

förundrat lyssnar hon till orden
som skramlar som tomma tunnor

bedömer, dömer, framhäver,
beskriver
en verklighet hon inte kan se

hon tiger,
låter orden skramla runt
förbi

de ekar i rummet
av förträfflighet

det är alltid någon annans fel

         *

en lång arbetsdag

din varma blick
i vårt kök

känner befrielsen

vaksamheten kostar

ord som inte når fram

ord som nästan fäster i mig

rädslan
som vill fånga andra i sitt garn
famlar runt med långa armar

griper

söker fäste

tappat greppet

glider till slut bort
från mig

© Eva Langrath 2012