i mörka vrår i mitt hus
lurar såna jag ej kommer ihåg

de vithåriga
de med väsande röster

gungstolen som sätts igång
spökmelodin



jag är inte rädd för dem
jag är paniskt katatonisk

skuggorna lyser
upp i månljus



du vinkar och säger
jag sänder gröna kyssar

jag skickar blåbärspajen
allt går

sin gilla gång



allt du lärde mig
förvaltar jag nu

jag har en speciell bomullstång
för sköra individer

de går sönder lätt
häller på grädde, vaniljsås en extra skvätt




för de ska bli varma inuti
inte frysa

sönder
i bitar

och ramla i
förgiftade ån

med lilaspräckliga kabbelekor
förvridna ankor

paddor som paddlar med papper
från återvinningsstationen




ingen vacker syn
inte som du och jag höga på morfin

när vi älskade glömde jag bort att vara kåt
men du fortsatte ändå

på samma sätt och vis
som en man gör

men det var okej
kroppen fick vad den behövde



åt sen vatten, bröd och ärtsoppa tre dagar
som straff för min dumhet

skulle ha sparat två
kapslar

till sen