den mjuka doften av tobak irriterar mitt sinne för en kort kort sekund. tänker att det var så länge sedan nu att kroppen lämnat alla spår bakom och att nästa gång kommer blodet ha glömt hur det är att ha amfetamin i sig



om helgerna värker fötterna och det är tomt i mig men fullt i händerna. däremellan ligger jag i min säng med svidande tankar och irrande känslor



kan känna hennes hoppande studsande pådrivande puls mot min egen och det är svårt att slita sig ifrån hennes läppar och röra sig nedåt nedåt, när allt jag vill är att vänta tills vi våra hjärtslag slår i takt ja innan vi fortsätter längre men vi är fan alltid i otakt, alltid i osynk och nu har vi varit det en så lång lång tid att vi aldrig sammanfaller helt igen



om dagarna framtvingar jag en bestämd helhet, en kvävande lycka som långsamt framhålls som att jag bygger upp men jag har alltid varit så mycket bättre på att förstöra förgöra fördöma och förlora än att laga och hela
fram med silvertejpen sa de

ta en kopp kaffe först sa de