Så fort det kan gå att mista

en liten vän, grå och skygg

jag vet inte vad som hände

men känner mig ändå stygg



Beundrade Dig jag gjorde

så smidig och mjuk du var

ögonen ömt mig sporde

"du vet väl – jag är ingen karl"



Du fick nästan allt Du ville

det godaste gav jag till Dig

jag lade gourmén på Din tallrik

och sen Du belönade mig



För – ibland kom du tätt, helt nära

ibland satt du längre ifrån

men värst det blev när du gömde

din egen person i vrån



Det hände att jag fick leta

och upprepa ljudligt Ditt namn

Du kunde ju inte veta

det avtryck Du gjort i min famn



Du längtade nog till det fria

och en kväll så tog Du Din chans

sen dess har jag sökt Dig och ropat

men finner Dig ingenstans



Nu undrar jag stilla och sorgset

tänker Du komma åter hit in

jag saknar Dig så, lilla Misse

trots att Du inte var min!