Modigt föreställde jag mig:
”Jag ska ropa dig högt tillbaka
men sen ska jag låta Dig gå…”
Nu står jag fortfarande här
och ser Dig försvinna bort –
för att aldrig mer återvända…


Och jag bad och ropade
i min förtvivlan
Kom tillbaka!
Kom tillbaka till mig - Älskade!
Kom tillbaka, bara en gång till...

Men tystnaden ekar mot mig
för min önskan är orationell
och omöjlig, men ändå
det är så det känns …


Snart har snart två år förflutit
sen jag förlorade Dig, och tiden har stått still –


Ibland - mitt i saknadens bergochdalbana
när tomheten efter Dig bränner mig
mitt i sorgens varma vemod
befinner jag mig ett lugn
i en stilla trygghet
Och jag söker –
efter tyngdpunkten
balansen
i min ensamma tillvaro
där jag kan bottna i mig själv

Ser Du mig?


Här finns jag och med mig
ALLT det vi hade tillsammans:
Vår ömsesidiga förälskelse som aldrig tog slut
den aldrig sinande attraktionen
gemenskapen
och våra ändlösa djupa samtal
om drömmar, tankar
och om livet självt
Vår kärlek – som växte och mognade
till något innerligt
vackert ...

– Av allt det vi genomgick tillsammans;
rosorna – taggarna – och doften av blomningen
som många vi mötte kände och drogs till
och till sist – vissnandet och avskedet...


Du ville stanna
men måste lämna mig
och dem Du älskade –
och kvar står jag här
med min längtan efter DIG!

Men tänk om det är sant som jag läst:
”Det man sår i svaghet uppstår i härlighet”

Då är du fullkomnad nu!