Vi gick i alle'n
mitt barnbarn och jag
det är söndagsmorgon
en sommardag.
Solen den värmde
och fåglarna sjöng.
Morfar är gammal,
Johan är ung.

Gulmåran lyste
den doftade gott.
I dikeskanten
där lyste det blått.
Johan han sporde
och frågade då.
Morfar, varför är
blåklockor blå?

Av doftande måra
och blåklockor små,
av prästkragar, klint
och gulnande strå,
plockade Johan
och jag en bukett.
Så sommarskir,
så sommarnätt.

Så gick vi en bit
och vi hittade då,
mogna smultron
vi trädde på strå.
Du, morfar,
fågeln som sjunger
så där,
tror du han också
tycker om bär?

Morfar,nu kan vi väl
sätta oss här,
så kan vi smaka
på våra bär.
För morfar,
du är väl trötter nu,
dina ben är så gamla,
lika gamla som du,

Så pladdrar han på
och jag lyssnar
förstrött.
Men morfar,
nu är du allt väldigt
trött.
Vi skulle ju äta
av våra bär
men du sitter bara
och tittar där.

Så fick vi en stund
tillsammans vi två,
och när vi gick hemåt
då tänkte jag så:
Vad livet ändock
är skönt ibland,
när man får hålla
ett barnbarn i hand.

Ingvar Björkdahl
Mariestad