Du och jag är kanske skribenter av vårt slag.
Eller kanske förhåller sig det så, att de flesta av oss är utmärkta vita ytan där vi med livet tillskriver våra sagoberättelser.
Likt barnböcker är innehållet i livets stora ändlösa fortsättning bara något tillfälligt. Tillfällig lösning eller någons glädje..

När mina vandringar tar form skådar ögonen mina i en frekvens som tycks vara unik, och då menar jag inte på det flashiga sättet som om jag stod ut. Utan mer att världen förhåller sig på ett sådant sätt som jag kanske behöver.
Vid bron existerade det en signal vars färg gjorde mig orolig..
den kan representera så varierande former och med detta kan något väckas och kanske är det som en ny vän nämnde för mig, att känslor var där först..
Kanske befinner sig känslor på ett djup som för oss är ouppnåbar vid vissa tillfällen i livet, en reaktion som stöter ifrån eller drar till sig en ny form av känsla..

I alla fall undrar jag varför den färgen ska vara Amors efterhängsna ändå bästa vän, men den färgen förtjänar sitt namn
när kärlek är varningens färg och gör en orolig likaså.
Och du och jag
har oändliga historier gömda i hyllan

I tysthet önskar jag att du läste mig
för jag vet att jag försöker
i livets stora bibliotek.
Men våra historier vandrar vidare och kanske i en annan era
möts
vi åter.