Räcker mig ner, nära
vilar mitt andetag mot
ser soljuset strila ovanifrån
som en vänligt sinnat blot

har min kropp som en levnad för
hoppet, sagan och trängtan
finner mina händer kring åldrig bark
rakt mot hjärtat en evig längtan

låter mitt inre sjunga
som det sjungts innerligt förut
allt är en evig cirkel
en levnad utan början utan slut

vilad står jag ånyo upp
rest av jordens kraft
som gjordad och omhuldad
med en styrka jag aldrig någonsin haft

räcker mig upp mot himlars avslut
mot det som anas och kanske ändå finns
ser regnbågens vackraste värmande färger
träffa emot min lins

så vill jag måla, med ande och hopp
det rena, sanna och varma
det som av lust givit min kropp
att i mig själv alltid förbarma


Min ringhet i allt är blott en människas kval
att aldrig räcka eller nå så långt jag vill
men viktigaste av allt är ändå det
att veta att jag räcker till.