men tystnaden

är en tår lika stilla

som bergen väntar

på ett litet ras



Tusen år har gått eller mindre

kanske mer



Jag minns inte när jag klättrade upp på toppen

hur länge jag levt på moln och sol

Utan att märka hur vinden kändes

Men jag tänker på den


då när jag är mer människa än sten

och för en stund vaknat, då tänker jag


Där nere i dalarna kanske den blåser

och kvinnor och män

kanske odlar och skördar

och barn kanske skrattar, på sluttningar

nära havet, där apelsiner växer och

solen lyser mellan blad

Blad som prasslar när luften rör sig

mot slutna ögon, och livets flyktiga

smärta