Befinner mig på Fårö, en hyrd sommarstuga, spartansk. Jag hittar nya välbehövliga rutiner när saker inte fungerar som i min vardag som utedass, vatten som ska pumpas upp vid brunnen. Jag märker hur bra jag tänker när livets enkelhet finns omkring mig.
Plötsligt så när jag står där iklädd i sommarlinne och kjol, håret uppsatt löst med en klämma så känner jag historien komma nära. Jag ser min mamma göra precis det jag gör nu. Jag kan känna hennes nöjsamhet i ett ögonblick som livet ger. Känna sommaren, värmen mot den nakna huden. Livet är så fullkomligt, njutbart såna stunder och så nära.
Undrar vad mamma tänkte på såna här stunderdå livets trådar kom nära? Tänkte hon på sin mamma som hon förlorade så tidigt i livet att hon knappast kunde ha några särskilda minnen av. Var det här ett ögonblick som gjorde att hon lrde känna henne som jag, nu känner mammas förnöjsamhet. Jag ser att hinken fyllts till bredden, lyfter den och går mot stugan med ett leende inombords. Jag känner någon vid min sida, någon som delar min stund