Vi traskade genom skogen,
min far och jag.
Stigen var vältrampad av djur,
som ständigt var på jakt efter födan.

Även jag sökte villebråd,
men inte mat från skog och mark,
nej snarare av andlig art;
nu var vi på väg mot sjön.

Sjön heter Lanaren, och sträcker sig
två km från järnvägsbanken, i nord-
vestlig riktning mot ån som kommer
ifrån Måsnaren. Det var år 1948,
och fiskelyckan var god som alltid.

Ån från Måsnaren rör sig under landsvägen,
en bit från Tveta Gård, och rinner stilla
ner mot en gammal såg som inte varit i
bruk på många Herrans år;
men byggnaderna finns ännu kvar.

På sin väg mot Lanaren, slingrar den sig
i strida strömmar förbi Åleström
där Harry Brandelius bodde med
Inga-Lill Rosvald. Österut ligger
Eliassons gård, Kvedesta.

Ror vi motsols från Åleström, kommer
vi till Lerhaga, en gård vars marker
styckats till många tomter.
Längre bort är Axelssons båtplats.

När jag var liten hände det att jag,
och min mor, fick följa med farbror
Emil i ottan, för att ta upp näten;
gäddor, abborre och gös,
fanns i stora mått.

Farbror Emils båt var tjärad
i botten med vita bord.
Emil Axelsson var gammal bonde på
gården Glibotorp;
där fanns många gåtor.

Längre söderut låg Skattedirektören
Sandströms residens, Sjöhaga.
Där hade traktens folk sin badplats,
och där satt vi på direktörens
brygga fast vi inte fick.

En gång kom det tre tjocka tanter
från Lerhaga i en bräcklig båt;
de hade inga baddräkter och blev
i högsta grad generade då de såg
att vi var där.

Därför fick vi låna deras båt
att roa oss med rodd en stund en bit ifrån.
Men då vi kommit ut på sjön kom direktören
springande med röda smala ben,
att hävda sina gränser.

Dock hejdade han sig snart då han
såg dessa frodvuxna nakna madammer,
som behagfullt intog hela den
sommarfagra badviken; med ännu rödare
färgton hastade han hem igen.

Fortsätter vi färden når vi snart
de fiskevatten som vi fått oss beskärda,
genom muntligt avtal med farbror Emil.
Först kommer vi till viken där
vi aldrig fiskade, men se´n...

Där är den långsluttande hällen
där man endast kan ha kort avstånd
mellan sänke och flöte. Och där längre
söderut den branta klippan där det
är bråddjupt.

Mitt för hällen går det också bra.
Strax ovanför i sluttningen ligger
Stenen och den GamlaGrunden
där färgkarlen hade sin stuga.

Emils son lär ha sagt att det var
i Sandviken färgeläget fanns;
var fanns det då på andra sidan sjön?
kanske vid Åleström där vägen går
till Tvetaberg.

Vi är nu framme vid änden på sjön,
fast egentligen inte.
Lanaren sträcker sig ännu en bit
bort mot Dalkarlsberget, fast sjön är
styckad i trenne delar:

Lanaren, Lanarestjärt och Lanarestärtstjärt,
som jag brukar säga.

På järnvägskartan från 1859, vid den
tiden då Karl-Oscar och Kristina seglade
till Amerika, ritade man spåret rakt
genom berget vid Marielund; bergmassorna
vräkte man i sjön och fick en stadig bank.

På så sätt blev en sjö delad i två;
men den tredje då?

Den tredje ligger i
en gryta utan avlopp mellan motorväg
och nämnda berg. En dalkarl lär ha störtat
utför branten när den gamla vägen byggdes.

Under järnvägsbranten fanns en liten
tunnel vilken förband sjöarna, som
förr var en. Och lite längre norrut
har vi Lanarens avlopp, Bränningeån,
som dansar glatt mot Östersjön.

Denna å ringlar sig fram under nya
och gamla vägen, samt skrider värdigt
fram genom ett litet delta, vid
Bränninge Gård, för att stolt kasta
sig nedför fallet vid Korps de Logi.

Många värdefulla avelstjurar har sett
sona första dagar på den gården.
Även farbror Emil hade en Bränninge
Hero på gården Glibotorp.

Går man en halv kilometer på den vägen
kommer man till Oxhuvud.
Oxhuvud var ett hemman då jag var liten,
men inga djur fanns kvar i ladugården,
det var länge se´n.

Axelsson arrenderade gården av Berga.
I en stor hage med skog och
äng ner mot sjön gick kvigorna hela
sommaren. Gubben Jansson, med fiolen,
bodde då i boningshuset.

Vidare mot Glibotorp, förbi nästa krök,
kommer man fram till järnvägen
som numera har fyra spår. Nya snabbtåget
susar förbi här och far
in i den nya tunneln vid Gliasjön.

Vid järnvägsövergången finns idag både
bommar och signaler, men då jag var
liten fanns där bara grindar.
Till höger, på andra sidan spåren
går en liten väg upp mot torpet.

Torpet heter Nytorp, liksom barnvaktsstugan
som låg längre bort mot sjön och tunneln.
SJ:s stuga låg mitt i en kraftig kurva,
och när tåget kom på det närmaste spåret
såg det ut som om det skulle köra över huset.

Banvaktaren hette Hågman på den tiden,
och han var mycket förtjust i mig,
eftersom han inte fått någon egen son.
Det var på somrarna som Hågman och jag möttes;

Vår familj hyrde Nytorpsstugan,
och redan tidigt på våren flyttade vi ut,
sent på hösten flyttade vi in till stan igen...
Där bodde vi på Gulagårn i "Tokstan" Södertälje.

Men.."sakta i backarna", som farbror Emil
sa till Maja, ögonstenen, ett smäckert
nordsvänskt sto. - Sakta, sakta;
hon var ivrig att komma till stallet,
där hennes kompis, arbetshästen Kajsa väntade.

Kajsa och Maja var Axelssons dyrgripar,
två riktiga parhästar. Han kunde cykla
från Glibotorp till en hage på andra sidan
järnvägen, just där det nya spåret går,
bara för att hästarna hade bäst bete där.

Då hade han en häst på vardera sidan
om cykeln. Hagen kallar vi än idag
för hästhagen, fastän ingen människa
kan se att det varit öppen terräng där.
Nu växer där grov skog.

Nåväl, på väg mot gården far man över
gärdet, och där vägen kröker och
höjer sig lite, uppe i backen till höger,
finns en råsten på gränsen mellan
Tveta och Ytterjärna socknar.

Långt uppe i stora skogen, finns ännu
ett stort röse, mitt mellan Västergärde
och Glibotorp. Vägen till Västergärde
går in vid "Korsvägen", och följer
kanten mellan skogen och beteshagen.

Även västergärde var tömt på djur,
då jag var liten. Dock hade Axelsson
några får i hagen där på somrarna,
och senare även kor som vallades
hem vid mjölkdags.

Huset var uthyrt till en hallt plåtslagare
med fru och vid Gliasjön höll
gubben Vitlock på att bygga sig en roddbåt.

Nåväl, Västergärdesvägen gick vidare förbi
gården, och över skogen som smal körväg.
Den var endast avsedd för hästdoningar,
och kom fram vid glia, ett torp under
Gerstabergs gård, som då ägdes av
Punsch-Cederlunds ättlingar.

Såja, vi har visst kommit lite vid sidan
av denna berättelse, som mer skall
handla om min barndom och den
närmiljö där människor och djur
betytt så mycket för min inre syn.

Men först ska vi ta till höger vid
"Korsvägen" och vända mot Glibotorp.
Nu travar vi på igen, hoppla!
Innan vi kommer till Vallgatan ser vi
lite till höger, ty där ligger Sjöhaga.

Här går vägen ner till sjön och badet.
Ofta när man cyklade förbi kunde
skattedirektören sitta i kvällssolen
och må gott med ett grogglas och sin
kvällstidning; då hälsade man så artigt.

Vallgatan var det ja;
spikrak var den, och lång. Det tog en
oändlig tid att nå slutet, då vi hade
tolv mjölkstinna kossor framför oss.
På långt håll kunde man höra Kajsas gnägg.

För den som vill veta mera om
vägförbindelser i denna del av världen,
kan nämnas, att vägen går vidare
över skogen till Lerhaga, Ålö och
Tvetaberg.

Faster Maria, ogift dotter till farbror
Emil, cyklade varje söndag till Tveta
kyrka eller kapellet i Pershagen.
På Glibororp var man mycket religiös
och varje sommar fick jag sluta svära.

-Hur går det gossen min, hinner du med?
-Vänta, vänta på mig!
Det finns så mycket som en liten pys
ska analysera. Sökarens vandring börjar
här nå'nstans, men sällan når han fram.

Myrvägen, som ideligen korsar stigen,
med sina kolonner av ivriga och irriga
arbetare, var slutar den, Vart är alla
kryp på väg? Kommer de någonsin fram?
De irrar ju bara hit och dit.

Tjädertuppen som brakar iväg med
kraftiga vingslag, var bor den?
Varför fanns det smultron i hagen,
mot söder och inte här bland tallarna.
Här finns bruna murklor, inte där.

Varför, varför?
Varför har pappa så brått?
- Kom nu, vi har inte tid!
Tid och inte tid. Att ha tid.
Kan man äga tid?

Det är många frågor i en liten knopp.
Många finns väl ännu efter alla år.
Pappa tog mig om livet, och lyfte
mig upp på sina nakna axlar.
Så gick vi stigen fram.

Vid ett ställe uppe på backkrönet,
följde vi stigen mellan täta granar.
Jag huka mig lite och såg
en mossig sten som sluttade en smula.
Här hände något stort, jag ännu ej förstått.

Pappa sakta in ett tag för att inte
trampa snett. Försiktigt trevande gick
färden fram, där jag höll ett metspö
i min ena hand, och ett stadigt tag i
håret med den andra.

Allt eftersom vi släntrade utför backen
gick tiden saktare och saktare, för att
så småningom helt upphöra att existera,
när vi kom ner i sänkan vid råstenen som
utgör fortsättning på linjen ovan nämnd.

Som sagt var, här upphörde tiden att
vibrera. Denna mystiska företeelse, som
få vet något om, men för vilken många
är allt för knapp. En tanke började
gro i mitt unga sinne.

Tio meter från gränsstenen finns den
gamla husgrunden. Stora stenar utgör
sockel och i ena övre hörnet finnes
rester av en eldstad. Hur kan någon bott
här inne i skogen, här fanns ju ingen väg.

Frågorna var många, och pappa
försökte svara så gott han kunde,
men jag var inte nöjd ändå.
Ett är säkert. Svaren finns men i en
svunnen tid.

Vi gick vidare, och när vi kommit fram
till stenen, i slänten ner mot sjön,
stannade pappa en stund och hyschade åt mig.
Där i solen såg vi plötsligt fem små röda ungar.

Fem små rävar, kivades om födan,
en fångad hare uti honans käft.
I minuter stod vi så och bara njöt
av spänning och äventyr,
och tiden tickade igen…

I nästa ögonblick var djuren borta.
Ej en skymt vi såg av röda nystan.
För evigt saknad är den vackra bilden
av Mickelina med sin kull, som levde där
i solens strålar mellan höga granar.

Men, spåren syntes dock. Och spår kan tydas.
Ju mer man kan om djuren och naturen,
ju bättre kan man spåra. Spåren talar ju
sitt klara språk. Språk är spåren genom
tiden. Man kan spå i språk och finna tiden.

O är format som en ring.
Formar Du munnen som ett o,
kan detta ske genom att en tanke väckes
från en punkt i hjärnan,
som får växa ut ur munnen.

O:et växer till en ring av läppar genom
vilka luften strömmar. Håll andan och
låt o:et vara. Till slut måste Du ändå
andas och då täpper Du till munnen genom
att läppar dras ihop.

Då andan går ur Dig, genom näsan, kommer
det fram ett långt oo--mm.
Om är det som håller ihop. Om-krets,
Om-kring, om-lopp, samt om och om igen.
Det eviga kretsloppet.

Om inte om fanns, skulle vad som helst
kunna ske. Om håller ihop skeendet och
tiden, som vi känner alltför lite.
Om vi hade varit osynliga.
Om vi hade levat 200 år tidigare.

Om jag bara kunde säga Dig allt jag vet.
Om vi hade tid. Om tid och otid.
Om kniper åt och håller kvar, men tiden
går. Den rinner oss ur händerna.
Öppna o:et och Du får ett u.

Läpparna vidgas och putar utåt mot den
närmaste omgivningen. Låt luften gå ut
genom munnen tills allt är utanför. Med
ett T stänger Du passagen. Se på T:et,
ser Du nu hur övre strecket stoppar flödet?


Genom lyans smala öppning kommer räv-
ungarna åter ut. En efter en rullande
ut-för sluttningen som små ludna bollar.
De rullar ut ur sitt bo. Säg ur och
känn hur tungan rullar i munnen.

Genom springan mellan stenarna, ser vi
i vårt inre, rävmor ängsligt titta ut,
att bevaka sina små. Springan är för smal
att springa ut ur, men vid nog att
släppa in lite månsken om natten.

Ur springan kommer ljud från ungarna som
gnyr. I springan flyger flugor ut och
in. Myror springer fram och åter genom
springan. Moses slog med staven mot ett
berg och fram sprang vatten.

Alla har vi vårat ursprung genom
springan mellan moderns ben, och allt är
satt i rörelse av krafter som vi ej
förstår. Vadan och varthän?
Darwin anade och Einstein tänkte...

Som en tomte har jag stått vid lyan
många gånger nu, men ingen liten luden
räv har tittat ut, och ändå vet jag att
den finns. Jag ser ju deras spår.

Men de har ingen anledning att visa sig
för oss, och inte vi för dem, men ändå..
Åren går och pest och farsot strider
genom tiden. Ibland är födan rik och
lätt att fånga, ibland är födan knapp.

Men tiden lider ständigt i sitt lopp.
Nåväl, vi vrider tiden snabbt tillbaks
till 1900-talets mitt och ser att pappa
fått ett napp. Han drar för fort och
mister fisken snart igen.

Men pappa tappar inte mod för det och
maskar på på nytt, och så på nytt igen.
Fem fiskar på en klyka det var allt som
fiskafänget gav av sådan art,
men jag, jag tyckte det var kul så klart.

Men tiden som blev stoppad helt ett tag,
i huvudknoppen, Då gamla tider gjorde
sig tillkänna i mitt sinne.
Och evigt små med pigga ögon under sten,
där rävar bott i hundra, kanske tusen år,
var kanske mera värt än gammelgädda
uppträdd på en pinne.

Vad var det nu som hände här när tiden
stanna upp?
Små valpar lekte vilt i solen.
Hur kunde de väl leva där så långt
från stan och långt ifrån affär,
jag undra just.

En näringsväv så skir att ingen då
förstod att allting hör ihop.
Att allt är flätat samman och med tid
förseglas ifrån år till år.
Men ack, nog visste farbror Emil väl,
och hans Maria, att efter vinter kommer vår.
Nog visste de att vill man skörda får
man så, och som man bäddar får man
ligga. Men alla andra då?

Vad visste de om räv och mård och
mellanspett.

När jag var där vid lyan sist fanns
nya spår. Av räv fanns bara tecken i
mitt minne.



Skabb!




Skabben drabbar varje hona för nå't år
och nu är hela stammen decimerad.
Ja så kan tiden gå.
Och nu ur någon annan honas springa
sprungit fram små pigga ögon av en annan
art, det är väl lika rart?

Javisst en annan är så god som någon ann.
Men jag vill ha tillbaks min räv igen.

Knapp är tiden för ett liv.
För mat och lek,
för smek och kiv.
Knapp är tiden för ett år.
Ett varv kring solen jorden går.
Och sedan några färre,
ännu mera gråa hår.
Knappen snurrar runt sin tråd,
hur har vi råd,
att inte stanna upp,
och söka nåd
inför en högre makt.
En makt som sagt
att allt vi bragt
om ända i naturen,
av liv bland växter
och bland djuren,
skall återkrävas
av vår släkt,
igenom syndafall
av växthusets effekt.
Knappen snurrar
bara snabbare min vän,
om inte händerna
är känsliga,
går tråden av
och leken är förbi,
till vilken nytta
är det då
att du är fri?


Tiden fogar samman allt
i evighet:

Adam,Noa,Abraham med
tvenne söner.

Abraham blev far till
tjänstekvinnans son, araben.

Isaks ena son blev döpt
till Jakob, men döptes om
till Israel, sedan han lurat brodern.

Jesus var en son av
Juda stam, men föstes bort
likt tjänstekvinnan med sin son.

Araber, judar alla bär vi samma
arv från fader Adam, Abels far.
Allt bär vi i vårt kollektiva minne kvar.

Stugan i skogen:
Rävlyan bebos av röda pälsar.
Gäddan slår i vassen, och Hård med
unga frun har fått en unge till, Augusta.
Ett näpet flickebarn med ljusa testar.

Men Hård är inte nöjd. En tös, vad ska
man med en sådan till.
I hårda tiden tarvas starka armar, och
Hård är inte själv så hård och känslig
var han ock.
Här uti skogen är det hårt att hugga ved
och släpa stock.

Ur springan gled en tös
med flikar fram.
En flicka blott
det var en skam.
En pojk med påk
det vore nå't.
Och lyan födde år från år
små ludna troll.
Och stugan uti skogen
spela samma roll.
Augusta växte snabbt
och snart så blev hon stor,
men sakta gled ur tiden
hennes mor.
Och Hård han krympte
allt för varje år.
Av slit och släp
man värken får.
Så tog det slut
det liv han fått,
kan tyckas att
han haft för brått.
Men tösen hans,
var grann minsann,
och sökte sig en man,
och tiden rann.

Augusta fick ett eget torp till slut,
med egna barn, som snart flög ut.
Och rävmor jaga som förut,
och nya ungar slet sin mat, ur hennes trut.

Augusta blev så ensam i sin stuga,
men ensamheten får väl också duga.
Det torpet, som hon fått att bruka,
gav mat för da'n, och en och annan stuka.

Ock så en dag det kom en man,
med boken under armen,
Vandrar-Ulrik hette han,
och modet fanns i barmen.

Den gudagåvan var för rar att vara sann,
men ack så bra att ha då veden brann.
Ty ved gick åt i stora mått,
och mor i stugan fann för gott,
den man som hon vid härden fått.
Den mannen kunde tyda skrift,
som inte fanns i Strängnäs stift,
och söka skatter av en art,
som icke gräves fram med fart.

Han färdats hela bygden kring,
och arbetat som tolk vid ting,
att tyda ord och finna svar,
på frågorna som många har.

Så gick det år och dagar.
Augusta glömde snart
att rävamor behagar
att söka föda för sin art,
i skog och berg och hagar.
Och stugan som hon föddes i,
i skogen nära sjön,
har rasat hop och multnat upp,
och hennes allra sista tupp,
tog rävmor hem till lyan.

Augusta for i Himlens höjd,
och invid graven något böjd,
stod hennes trogne vän.
Och ännu några magra år
han kvar i stugan ensam får,
vart for han sedan hän?

Nytorp 1943:
Jag var bara sju månader
då vi flyttade in i torpet vid
järnvägen.
Pappa arbetade treskift och cyklade
milen in till stan och sedan hem igen.

Det måste ha varit i November -42,
som jag blev till på riktigt.
När sedecell och ägg förenades till
embryo och sedan börja växa i min mammas
mage.

Novemberkväll så mörk
och trist och kall,
och ved gick åt att hålla
lyan varm med björk och tall.
Så gick nu hela
vintern lång,
och far var borta,
men kom hem nå'n gång,
ty kriget rasade i världen.

Och mor blev bara
rundare för varje dag,
och far fick famna större tag,
och inne i min mammas
mage där låg jag.
Jag hörde många
skarpa ljud
och hjärtslag
i min mammas bröst.
Och alla fagra ord
som pappa gav till tröst.
Så reste han och
kylan kom igen,
fast bostaden var
trygg med värme ifrån härden.

Jag växte snabbt
och fingrarna
och tårna,
likt knoppar
på ett träd slog ut.
Och snart var tiden
inne då jag skulle födas.
Då hade jag vart med
en tid,
och visste nog
en del.
Om ej av stora mått,
så var det dock ett hum jag fått.

I nio månader,
till hösten i augusti,
på min debut
jag väntat snäll.
Se'n kom jag ut
som skjuten av
raket med smäll.

Och pappa hade
inte kommit än,
och kriget rasade
som förr,
man sagt att tysken
smet förbi vår dörr.

Och allting
hade jag på känn,
igenom mammas puls,
och stön och stånk,
med livets slit
och släp och kånk.

Det var i Örebro
debuten kom,
min pappa flyttat
med fabriken,
som gjorde skor,
och jag var inte
särskilt stor
när snälla far
och söta mor
kom hit
till stan igen.

Augusti gick,
september med
och alla andra
månaderna skred
förbi mitt riktigt
första levnadsår,
som ändats i november.

När våren kom
till stugan
med lärkor, tofsvipa
och fink,
då var jag redan
stor och flitig
spelevink,
och Hågman
slet bort vingarna
på flugan.

Tågen kom
och tågen gick.
Min mor blev
rund igen
och snart
en flicka fick.
Så var vi två
som kivades
i stugan.

På vårarna
vi for till landet
på höstarna
tillbaks till stan.
Där var det trångt
för oss som fan.
Och snart så
blev det vinter,
och pulkan ja,
den slinter
i tö som snö
och far han gick
till skogen,
ty tiden
var nu mogen
att hugga oss en gran.

Det är lätt att bli lyrisk när man tänker tillbaka
på gamla tider, på ungdomens barnsliga äventyrsland
som dag för dag byter skepnad och antar en mera
realistisk form.

På landet levde människorna år från år genom hårt
arbete och skickligt beteende. Där tarvades
århundraders erfarenheter för överlevnad.
Vår familj var bara gäster på landet, med ungar
som bara sprang i vägen och gjorde rackartyg.
Men vi var också nyhetsförmedlare och ett
intressant avbrott i vardagen.


Så gick det år
och dagar.
På somrarna
vid torpet,
på vintrarna
i stan.
och bondens kor
och hästar
blev lärare
i livets kamp
om energin,
så även
tall och gran.

Jag kunde gå i timmar
bakefter plog och harv,
och se på farbror Emil,
som vände teg
för teg
med många
ålderstyngda steg.
Ett varv
och så ännu
ett varv.

Och sommaren
var evigt lång,
med lek och äventyr,
men snart kom vuxnas sysslor,
med nyttiga bestyr.
Att mota korna
hem från vall,
det kunde ungar göra,
om bara tant Maria
eller någon annan
stor var med
som lugnt befälet
kunde föra.
Och kalvarna
i lagår´n,
de fick sin mjölk
ur skopan,
men kvigorna
i hagen
fick med
vatten i en hink.
Och det blev liv
och kiv vid leddet,
när Rosas kvigkalv
drack sin skummjölk
i en blink.

Med öppen mun
vi kunde stå
helt tyst
och titta på
Då Emil stack
sitt huvud
tätt intill
en kossas mjuka buk,
och taktfast
krama fram
den goa varma mjölken.
En stråle tunn,
så ännu en
och stävan fylldes upp.
Så i ett osett
ögonblick
en stråle gick
direkt från spene in i mun,
på den som satte sig på huk.
Och midsommar med slåtterliv,
då hästarna fick knog.
Det var en tung
och jobbig tid,
Kajsa och Maja drog.

Först slog man gräset
med maskin
och räfsade ihop.
Så hängdes klövern
upp till tork.
Och under varje häsja
fann vi sedan
bon av möss och sork.
Vi kunde bära
katten långan väg,
att truga skära ungar,
mens råttmor
snabbt som vinden
sprang mot skogens
gröna dungar.

Hur hårt kan inte leken bli
i livets villervalla,
men mjuk ändå ifall vi stå
varandra bi,
då grannen på oss kalla.
Vår närmsta granne
var som sagts,
en järnvägstjänsteman
med fru.
Herr Hågman, Gösta
hette han.
Hon, Bojan,
minns jag nu.

Han åkte
med sin järnvägshoj,
dressinen,
spanade och såg
att solens hetta
ej gjort krök,
och ingen eld.
och ingen rök.
Att åka med
var väldigt skoj,
det syntes nog på minen.

Och Hågman gick
på gubbars vis,
med händerna
på ryggen.
Strax efter gick
en annan pys,
på samma sätt
och gick helt lätt
och kämpade
med myggen.
Här kommer det en viking,
och ingen liten pluddevuddevutt.
Här kommer det en viking
och ingen liten plutt.
Den visan minns jag än
att Hågman sjöng en gång
när jag var mycket liten.
En käck och munter sång.
Jag minns ännu
hur vägen ner till båten
var så lång.
Jag minns hur gång på gång,
jag sjöng på denna ända sång.
Här kommer det en viking;
nog var jag allt en plutt…

En tidig morgonstund
då mamma hämtat vatten
ner vid brunnen,
hon stod och talade ett tag
med Hågman om att "Jävvy"
var försvunnen.
Men så med ens långt bort
på järnvägsspåret,
där kom jag traskande, min tok
och tåget var på väg
med farligt lok,
den gången, det är visst,
det var på håret.
Hågman kasta om dressin
han trampa på
med ängslig min,
och just som tåget kom
med fart
han tog min hand
så mjukt och rart
och drog mig in
i famnen sin.

Så mötas vi
en kort minut
en liten tid
sen är den slut.
Men än en gång
vårt öde möttes
för en kort sekund
då livets linje
bröt sin djärva bana,
ens framtid
kan man bara ana.

Nu får du tåla dig
en stund.

Och staden heter Tälje
där vikingar
i svunnen tid
drog skeppen
upp på land
en bit.
Ty längre in
i dalen
fanns hem
och härd
som slutmål för
en lyckad färd,
till fru och barn
nog längtade
han dit.

Nu har man grävt
en bred kanal,
dock var den fordom
ganska smal
då Erik Dahlbergs mannar
gjorde rännan
ifrån fjärden.
Och medelst roddbåt
gick det lätt
att ta sig fram
på detta sätt
från Saltskog
in i lilla världen.

Först senare
då muskelkraft
blev ersatt
av maskiner,
blev nya sträckan
genom åsen grävd
med blod och svett
och trumpna miner.
Så drev man
vattnet i en annan
fåra
och båtar kunde föras
utan åra
med ångkraft in
i denna djupa skåra.

En sluss i Tälje,
två i huvudstaden,
reglerar Mälarns
stora yta.
En mätning mellan
dessa orter
gjord på graden,
får vattenytan
samtidigt att bryta
och forsa våldsamt
över barrikaden.
Ut i världen
in i världen
världen relativ
ut och in
och in och ut
var börjar liv
var tar det slut,
Vad är mitt
och vad är ditt,
ditt och datt
hur är det fatt,
nu blir jag
alld´les matt.
Att hålla sär
och hålla hop
från födelse
och dop
till gravöls
sista stop.
Allt är en dans
allt är en lek,
allt är för hemskt
med krig och svek.
Allt är i ett,
ett kan bli tu,
nog har jag rätt
men rätt har du.
Allt sitter fast
fast det är löst,
allt far med hast
med kraft förlöst.
Var är den kraft
som samlar allt?
Var finnes saft
med livets salt?
Omkring vår ring
finns ännu en
som rör sig kring
ett större ting,
och så i evigheten,
vi sitter fast
i smeten.