Hör noga på!

Moffa gick och lade sig som vanligt i går kväll. Borstade tänderna och tog sin medicin. Kissade och kröp ner i sängen hos Kristina.

Hon somnade på stört, men han, han kunde inte sova. Tankarna for så fort och tokigt i hans arma skalle.

Han gick upp och tog en macka eller två, och läste ett kapitel ur en bok av Sartre. Rysliga berättelser och lysande berättarkonst som inte gjorde honom mindre vaken.

Han måste ändå pröva tänkte han. Han stod i månens sken och rökte på sin sista ciggarette. En sista cigg som vanligt, sedan skulle han ju sluta. Självklart, pirrig som han blir i magen när han röker.

Säga vad man vill, men röken sätter fart på tanken, vad nu det var bra för, ty hans tankesnurra saknar inga fel.

Nu skulle han i alla fall få sova. Smörgås och mjölk gör mig sömnig, tänkte han, men rökat piggar upp. Balans alltså. Nu ska det gå.

Täcket över huvudet. Vrider sig och vänder hit och dit. Tankarna far runt i ring. Nu sover morfar.

Men nej...

För snart hostar han till och reser sig upp i sängen. Går försiktigt över golvet och öppnar sovrumsdörren. Smyger sakta ut i köket och öppnar skåpet ovanför diskmaskinen. Till höger vid sidan av nedersta hyllan hänger nyckeln till terrassdörren. Han öppnar ljudlöst för att inte väcka Kristina och traskar med bestämda steg över gräsplanen, fram till maskkomposten, en vacker bruntjärad låda, med lekablock som travats så att allt ser ut som ett litet hus i miniatyr.

Fridolin lyfter sakta upp locket med den stora järnringen. Det är tungt, ja alltför tungt för Kristina, men Moffa är ännu stark.

Han låter locket vila mot stödet som han gjort av ett gammalt skyffeljärn. Sedan kryper han ljudlöst ner i komposten. Men innan han försvinner i mörkret drar han locket efter sig.

Jäklar, tänker han, nu glömde jag att skjuta tegelstenen för terrassdörren. Grannens katt kanske tar sig in och väcker Kristina mitt i natten.

Men nu har inte MoffaFridolin tid med flera funderingar. Det är nu han måste koncentrera sig om det ska gå. Visst ska det gå.

Han sätter sig på huk och lyfter händerna framför sig och båda händerna är vända mot varandra.

Harmonisk stämma har han, Fridolin, när mantrat ljuder i hans låda: Auum, auum, auum, auum...

Inne i huset sover Kristina i lugn och ro.

Men så hörs ett långdraget jamande och sakta vaknar hon till medvetande och hör tydligt att det är något som krafsar på dörren. Hon vänder sig mot morfars tomma säng och ser att Fridolin är borta.

Bäst jag går upp och ser efter, tänker hon, och när hon kommer ut i köket ser hon att dörren står på vid gavel. Konstigt, tänker hon: har Fridolin gått ut mitt i vinternatten? Ja, ja, han och hans förbaskade röka. Så tittar hon ut men kan inte se någon, bara spåren som leder över den snötäckta gräsmattan rakt mot maskkomposten.

Nu blir hon konfunderad, men inte allt för mycket, ty hon känner sina löss på gången. Hon är van.

Men vad i alla mina dagar! Spåren går till lådan, men inte in igen. Omöjligt! Det är ju inte klokt. Nu är det värre än någonsin. Hon går tillbaka in igen och vill inte veta mera. Kryper ner i sin säng och somnar om.

Nu var det nära tänker Fridolin, och gör sig klar att fara. Såja, nu är allt på plats. Kompass och tumstock har han med sig. Nu är han Maskisen-Dartan-Yang d:ä. Resans mål är landet Digitalia i Flodområde 63 på H-två-o, planeten vatten. Auum, auum, auum...

En liten maskstjärt skulle synas om vi lyste ner i mullen denna gnistrande och månbelysta vinternatt, på 90-talets mitt.

På vägen ner mot Flodområde 63, vi ser Maskisen virvla fram och han har mycket brått. Han rör sig lätt i den porösa myllan. Det syns som om han borrade sig fram.
Genom att spinna åt det ena hållet först, och sedan med en kullerbytta, åt det andra, går färden fort och elegant.

Harmonisk rörelse i alla faser.

I celler här och där står knäppisar och undrar. Och långt i fjärran hör vi Tordön dundrar. Små Rumpenissar frågar sig på Nissars vis: : - Vad gör han här, vår vän, Monsieur Maskis.

Och aldrig har man sett på maken, den äldre svirra lätt förbi helt naken, med mätare och guldförgylld kompass, nog kan man undra över sådan stass.

Maskisen ändrar kursen nu och girar Z Lilla i, och bäringen i X och Y förs varsamt över till Komplexa Planet Gamma. Hastigheten är konstant, som vanligt, ca 3 och det är dags att bromsa in det yttre höljet. Det inre balanserar nu baletten och entrén blir livligt aplåderad...

Vi äro samlade i Living Room och runt omkring manegen sitter Alla. Astrid sitter längst till vänster, Kalle mitt emot förstås! Och troget väntar man Messias och Maskisen. Nu tänder Miman sina bloss och Cirkusen kan börja.

Det är så tyst ibland publiken, endast Judas af Iskariot kan inte hålla trut. Det ser nu ut som om den stackarn inte vet om han skall vara eller icke vara, men så får han mod och sätter sig tillslut.

Nu är det lugn och ro och Miman lyser.

- Jag ber om största möjliga tystnad, säger hon med mild och ljuvlig stämma.

Vi har en kär och efterlängtad gäst från inre polen, en själ som nu skall efterträda mig ett tag på Gaias färd mot solen.

Jag vet nog säger Miman, vet att både Isak och hans halvbror under Hagar har längtat efter denna stund och sänder milt sitt ljus mot övre läktaren.

Man ser så väl hur likheten med Abraham är slående och nog förstår väl Alla, att det bästa är, att ur den kraft som strömmade ur Ur den dagen då fadern styrde kosan bort mot Kanan är stark ännu att hålla hop, när Gaja är i strid.

Så lär oss nu, vår son Messias, som kommit för att frälsa, att alla kartor finns i dig, en själ är kartan själv i sig.

Maskisen ställer sig bland pH-djuren för att inte synas, han ler och myser och han tänker högt: "Nu är tiden mogen för att föda, just nu är åter återkomstens tid och Gud skall veta att jag är dig trogen, kära vännen min!"

Maskisen döljer artigt sina tårar, och brevet som han lovade Den Gamle ska sändas ty vd får vi annars kvar.

Ingen, ja jag menar ingen kan förmenas dessa ord som MoffaFridolin med ordfräs
sprider på vår jord.

Miman lämnar över ljuset nu till barnet och SCREEN PEACE som är ,engelska you know, ska äntligen förmedla något fint, subtilt.

Alla reser sig och tar Messias i sin famn och så är mötet slut, och Alla, Alla strömmar ut inunder stenen under Stora Granen ut i Flodområdets lopp...

Maskisen stannar ensam kvar och bär Messias till sin mor som älskar honom mer än guld. Och så är nya bäringen tillbakasatt och gyron visar noll.

Farväl Messias och farväl hans mor, nu måste brevet sändas över Multimediala Sinnens Barriärer och nå till randen av sin gräns. Det hastar ty ett pH-djur har knaprat nu i hundra, kanske tusen år, och sänder ständigt nya Pino-ur som äter vår kultur.

Farväl min dotter och farväl mitt hopp, ur lådan skall din morfar stiga upp.
Auum, auum, auum...

Nu hostar morfar lite, lyfter så på locket och kliver ut. På marken syns Kristinas spår i snön.

Aj, aj, aj tänker morfar och smyger fram till dörren.

Han ser de nya spåren fram till lådan och går sakta mot terrassen. Försöker försiktigt peta upp dörren, men den är stängd så klart.

Jäklar!

Och så måste Moffa gå runt huset i pyjamas och ringa på. Hu, så kallt det är, tänker han. Nu måste jag nog sluta röka i alla fall. I morgon kanske...

Så kommer Kristina och öppnar. Hon säger ingenting och går raka vägen tillbaka till sin varma säng och somnar om.

Men morfar somnar inte ännu på ett tag... han undrar just hur det får plats så många tankar i hans arma skalle.

Så vänder han sig om till slut och somnar även han...