Schockad, bedrövad och allmänt missmodig tog han hissen ner från kliniken som låg på åttonde våningen i Lunahuset. Hon hade sagt att de kunde ta körkortet om han inte lät farbror doktorn sätta in en pulsgivare, en sån där manick som ersätter sinusknutan i viss mån.

Nu var det i alla fall gjort och resultatet lät inte vänta på sig. Man brukar tala om tankeflöde, och visst kunde han känna ett flow som aldrig förr, men den här gången var det etter värre, han kunde på inget sätt sitta still, måste upp och röra på påkarna, och om han inte spjärnade emot allt vad han orkade började han ivrigt hoppa upp och ner för att genom stegrad intensitet, steg för steg, börja steppa; tänka sig vad en pacemaker kan åstadkomma...

Före operationen hade hela hans kvarlåtenskap från sin aktiva tid legat död ute på nätet.

Cirka 1500 inlägg som ingen djävul ville kommentera. Ett helt tankesystem som mycket väl kunde göras om till manus för en mogen grupp amatörskådisar; nu började ord och häftiga uttryck få en mening.
Mening ja, vad hade han tänkt sig, vad var det för mening med att stjäla stadens Watt-Anna och låta henne under dramatiska omständigheter födas uppe på skullen ovanför råmande mjölkstinna kor på torpet Johannesdal som låg under Nådhammar.
Varför måste han krångla till det och göra henne till en bortbyting och skilja henne från sin biologiska mor. Vid närmare eftertanke förstod han ingenting av allt detta som hände i hans förbent röriga hjärna.
Om man är bortbyting måste det förståss finnas en annan varelse som hon byttes mot, javisst, och hon hette Hanna-Vanna, det bara blev så. Hanna-Vanna skulle ha bott i torpet Oxsundet som låg mitt emot Ulriksdal där Ulrik i Dalen uppenbarade sig hastigt och lustigt. Han hade varit på resande fot och när han blev lite till åren kommen kom han hem som mohammedan och bosatte sig där i viken där stigen går upp mot den lilla sjön Svartputten.
Det var där hon blev lagd till Asargudar som offerlamm, men det var också därifrån hon lyftes bort av en ung örn som bar henne hem till sitt bo i en torr tall långt borta vid Tullgarns skärgård.
Det är Hanna-Vanna vi talar om...
En fiskare räddade henne och bar henne till sin syster på båtsmanstorpet Ömanstorp och det var där hon växte upp med ett gammalt instrument som hette psalmodikon.
En dag då en ung lantmätaraskultant gick på åkrarna runt torpet och mätte för laga skifte, satt Hanna invid källan och spelade på det gamla instrumentet. Som vanligt hörde hon musiken från Svartputten vars yta var som ett stort membran där all världens musik vibrerade. Men denna dag var en mörk dag i hennes liv, i början ja, ty toner som hon hörde i huvudet fanns inte att ta på instrumentet som inte hade tonomfång så att det räckte till.
Till slut blev hon så grym mot sin fostermors kära instrument att hon dängde det mot en sten så att den enda strängen slets loss och botten på lådan fick ett stort hål.
Frustrerad såg hon på sin kära klenod och just som hon tänkte resa sig och gå kom det fram en groda under stenen.
- Kyss mig, sa han, kyss mig!
-Nej, kved Hanna-Vanna, jag tror inte på sådant där.
-Kyss mig , sade grodan åter, och blåste upp sig, du kommer inte att ångra dig...
Så gav hon med sig och kysste grodan mitt på munnen, och just i samma ögonblick knackade någon henne på skuldran, och där bakom henne stod den unge lantmätaren med ett balalajkaliknande instrument.
Sedan blev det bröllop och Hanna-Vannas styvfar kom hem från Karlskrona och hela bygdens spelmän kom och spelade medan gummorna bjöd på kakor och ingefärsdricka.
Hur det gick sedan. Som vanligt, han blev lantmätare i distriktet och hon kom att deltga i bygdens kulturliv fastän hon var född blind...
...jasså sa jag inte det...?

Den här berättelsen har jag nog berättat över hundra gånger, men det skadar inte om den upprepas ännu några gånger, men visst vore det roligt om det blev på scen, kanske rent av i Urban Häradsteaters regi i den underbara anläggningen där förr mjölken till Stockholmsbarnen strilade ner mellan fingrarna på kvinnfolket i MilkRiver Valley och transporterades på tåget som första gången kom förbi Mölnbo station i Vårdinge. Anläggningen råkar vara den gamla ladugården på Nådhammar där taket tagits bort och skapat en rymlig ridmanege som når ända upp i himmelen, ja näst intill, till hanbjälkarna i alla fall.

Om du undrar kan jag berätta att den inopererade pulsatorn är inställd på 60 ppm, vilket är just den puls som var rådande då sinusknutan var hel, och tankarna flödade fritt mellan himmel och jord.
Meningen ja, vi var inne på det vill jag minnas.
Nu är det så att en 70-åring ofta drabbas av minnesförlust. Det som hände förr sitter vanligtvis kvar, till exempel den där händelsen när... nej inget att älta nu då allt är så perfekt, jag tro vi skiter i det. Men då den lilla pilten vandrade över stubben på det nyskurna fältet för att komma till bondgården, Glibotorp, sökte han livets gåta. Det klart att när Vatt-Anna, eller ska vi säga bara Anna, eller Anna i Oxviken, kom till gården i en dröm som för evigt stannar kvar i skallen, är det bara att tacka och ta emot.
Anna i Oxviken tillbringade många timmar hos Ulrik i Dalen på andra sidan sjön. Ja det har vi funnit belägg för, vi, Moffa&Co. Det var han som lärde henne läsa och skriva och det var hos honom hon lärde känna Johannis som sedemera rymde till västindien till de Karibiska öarna och där träffade sin älskade Winni.
När Anna tyckte att patron på Nådhammar blivit för närgången, som den gången då han tog hennes oskuld i mjölkkammaren, då packade hon sina få tillhörigheter och tog tåget till närmaste station österut och hamnade i Järna stationsamhälle.
Pengarna räckte inte längre och därför vandrade hon mot Staden, det vill säga hon gick mot Kallfors och tog av mot Sandtorp där vägen går mot Gerstaberg. När hon väl passerat den stora gården vek hon av mot Västergärde förbi torpet Glia och kom in på den urgamla hålvägen som gick förbi Västergärde och vidare till sjön Lanaren där det fanns en stuga där Gubben i Hålet bodde. Han var färjkarl och kunde ro över sjön till andra sidan där jägarbostället Marielund ligger.
Men så långt hann inte Anna förrän en skrinda dragen av ett svart sto, en nordsvensk arbetshäst, dök upp bakom närmaste krök bakom henne. Bondpojken proade på hästen och frågade om hon ville åka med, han skulle till Glibotorp och det var där han tjänade dräng för sommaren.
Hon neg för den unge svennen som vant höll in hästen som hade svårt att stå still med an hon hoppade upp i kärran, så smackade han igång hästen och körde vidare mot Västergärde.
Vid västergärde skiljer sig nuvarande väg från hålvägen som går en bit uppe i skogen parallellt med vägen som Emil Axelsson gjort. Förr kunde man bara vandra och rida utefter hålvägen, och ofta drog man dessa uppe på malmarna där det var torrt väglag året om.
Mellan Västergärde och Glibotorp hinner man säga mycket om man åker i en skrinda, och den här gången föll det sig så att drängen som annars var en beläst yngling och förmodligen skulle bli präst en gång i tiden, övertalade Anna att stanna några dagar på gården, det skulle säkert bonn bli glad åt; starka armar behövdes alltid i höskörden.
Att Anna tog initiativet när nästa tillfälle begav sig till ett häftigt nyp har du väl redan hört men skadar ej att upprepas.
Det var så att den fagra ynglingen begivit sig ner till sjön för att bli kvitt alla vassa klöverblad som låg kring byxlinningen, samtidigt som Anna kom till samma geografiska ort, men genom att gå en annan väg. Han skulle tvätta några paltor och tog av sig sina kläder och löste upp håret och satte en schal runt huvudet för att inte få det i ögonen.
Plagg för splagg hängde hon upp på en buske invid stranden och när sista trasan hängdes upp böjde sig busken så att hon blev fullt synlig av kandidaten som stod helt naken ute på en sten i vattnet. Hon såg nog att han sett henne, det var lätt att se på hans manliga stånd, och därför gled hon ner i vattnet och knuffade honom ner från stenen. Sedan simmade de bort mot den stora granen där ett under av mänsklig förmåga gestaltade sig. I alla fall födde Anna ett välsignat gossebarn som skulle låta tala om sig långt borta i Tjukternas land, där Adolf Erik Nordenskiöld blev stoppad av isen i nio månader innan man kunde segla genom Bering Sund och fortsätta sin seglats runt Europa och Asien 1879-80 när prosten i stadsförsamlingen tillträdde sin tjänst...
Åter igen ber jag dig hålla i minnet att det mesta av det jag skriver är bara dikt och förbannad lögn, och att syftet med det hela är att föra dina tankar tillbaka till en trakt där många Södertäljebor idag kommer ifrån; Flodområde 63...
Som du förstår är den här historien varken sann eller falsk, ja lite falsk är den ju, men alla geografiska uppgifter är helt sanna. Att Anna, vår Vatt-Anna, som står på Torekällberget i naturlig storlek, är uppdiktad det rår inte författaren för, men nu går vi vidare i texten.

Att den här texten över huvud tagit blivit nedtecknad, i all hast, beror på att författaren vill att du skall förstå meningen, som alls inte är självklar på något vis. Det är så att han, författaren alltså, fått växa upp både i staden och på landet i flera omgångar och därför fått för sig att det finns en pendel i naturen själv.

Anna föddes på landet och hamnade i staden, precis som våra föräldrar eller far/mor-föräldrar. De kom till ruffiga bostäder, där människorna trängdes ihop under svåra förhållanden, därför att det inte längre fanns jobb åt dem på landet där deras fäder byggt och bott i alla tider. Kanske var det ångmaskinens fel, eftersom den gjorde många människors arbete, men i stort kan vi säga att det var industrialiseringen av jordbruket som föste människorna framför sig in till städerna; och där växte fabriker upp som slukade dem.

I Södertälje hade vi flera fabriker som hade anknytning till mjölproduktionen: Alfa Laval, Separator och Baltic. På så sätt utvecklades staden och de stora säterierna i Vårdinge tömdes på folk och nu kan några få personer bruka jorden med hypermoderna maskiner som är avsedda för produktion av spannmål som går direkt till en gemensam stor silo i Uthamnen, förr gick det mesta genom ladugården och blev mjölk.

Vårdinge var en livaktig byggd med många föreningar och folk kunde finna arbete på hemmaplan. När tåget kom 1861 byggde man också en station i Mölnbo och då växte det fram ett så kallade stationsamhälle genom att folk ville ha det bekvämt med transporter, skola och affärer. Allt detta fanns i Mölnbo till slut, men arbete fick man längre bort utefter järnvägen, i Järna, Södertälje och Stockholm.

Just det, i Stockholm finns skolorna som många idag vill gå i, men när 30 000 människor flyttar in till huvudstaden blir det inte lätt att få en studiekammare där, och då, just då, tycker författaren, jag alltså, att måttet är rågat.

Nu är det dags att vända strömmen.

Urban Häradsteater ser i sin knappsnurra att en gång måste rörelsen vända annars rämnar systemet, och där är vi nu. Därför denna text. . .
Hur det hela går till vill vi presentera med en liten anekdot:
Det var en man i Vårdinge som var en inbiten biodlare. En dag flög en bisvärm iväg till granntomten och satte sig i en liten tall. När han stod där och tittade på svärmen och funderade hur han skulle få ner den, kom grannen dit och frågade hur biodlaren hade tänkt sig räddningen av bisvärmen. Inget annat att göra sa biodlaren, vi tar ner tallen. Ånej sa markägaren det kan vi väl inte göra, jag går och hämtar en stege; och så gjorde han det.
När stegen stod uppställd mot tallen och markägaren stod på den, i höjd med svärmen, upptäckte han att ett efter ett hade bina förflyttat sig till en enbuske en bit bort. Lite märkligt var det allt att de inte sett när svärmen flyttat från A till B. Det var bara att klättra ner och försöka på nytt, på ett annat sätt, men denna gång upprepades föreställningen ännu en gång, och nu låg svärmen på backen bara en liten bit bort och var lätt att raka in i skattlådan för att genast föras tillbaka till en ny kupa.

Alltså, en efter en fattar beslut och sticker iväg och så samlas man igen där drottningen finns; det måste alltså finnas en drottning, annars flyger de inte iväg för att bygga ett nytt smhälle, tål att tänka på.
Nu har alla mina bivänner dansat för mig och berättat var det finns levnadsrum, eller som man kan säga på engelska LivingRom, och jag har skapat en hemsida som jag gett namnet MilkRiverUniversity, som ursprungligen var namnet på en trädbevuxen flotte som ligger vid min stuga invid den vik där Ulrik i Dalen hade sitt torp.
När mina tankar börja kretsa om barnbarnen som kom den ena efter den andra, hur deras framtid skulle gestalta sig, och hur de skulle få arbete utan att behöva resa från trakten, då blev jag tvungen att sätta mig ner och skriva ner mina innersta tankar, och då blev det inte precis som folk gör mest, nej då kom det något helt annat sätt.
Och nu inser jag att jag har försakat en konstart som måste vara med om vi skall skapa en musikal som skall handla om allt detta; och det är dansen. Och eftersom jag har en e-mailadress som heter AteljéLivingRoom@hotmail.com, har jag inte kunnat undgå att se att det finns en tös i mina barnbarns vänkrets vars namn börjar på C, och som är drottningen på dansbanan.
Det passar ju bra nu att ägna en tid åt dansen, nu när gubbens pacemaker börjat sända impulser till hjärtat, och den dansen skall gå från S:ta Claras Kyrka i huvudstaden till Arlas Källa i Vårdinge och Flodområde 63 där Dansens Drottning vuxit upp. Långdansen går över Torekällberget via Järna och ABBE´s i Mölnbo, och på Sockenvandringen mellan Mjölkgårdarna till Nådhammar dit Riddaren av nordstjärnaordern, Hildemar Lidholm kom anno 1858 och tillsammans med sin bror Wilhelm startade den rörelse som idag heter ArlaFoods och finns i hela den civiliserade värden...eller låt oss säga MiddleMilkDominion... Låt stå !
MVH/UrbanHäradsteater/Jerry Linder