Aum, aum, aum, massan roterar i sina trådar gjorda av ull.

Jag minns snurran min mor gjorde när jag var liten, den hade ett harmoniskt ljud,
likt munkarnas mantra, vilken dold sanning finns däri.

Jag svänger den häftigt runt runt sedan drar jag ut och släpper in, och se, den lever sitt eget liv bara jag varsamt följer med; ut, in, ut, in o.s.v...

Är jag klumpig svajar systemet och så är där bara en knapp uppträdd på en tråd.

Nästa morgon har snurran vänt sig 90 grader, höger hand är Gud,
vänster Djävulen, annars samma snurr.

Jag ser hur trådarna tvinnar sig om varandra, än åt vänster än åt höger och massan runt fästpunkterna följer med.
Massan skicktar sig, drives runt av spänningen i trådarna, först längst in, sedan allt längre ut mot periferin.

När trådarna byter varv följer centrum med, men massan i övrigt har sin konservativa lunk tills hela massan följer med det revolutionära varvet tills även detta har konservativ karaktär.

Allt detta sker tills tråden går av och allting ebbar ut;
kvar är bara Gud och Djävulen...