Vår kollega i diktarvärlden, Vera Gade, har utkommit med en ny samling. Den heter Vera Gade ser året som gick, Megamanus 2012. Jag försökte nedteckna några synpunkter. Här är en något förkortad version. Den kompletta finns på denna adress: http://bloggarbjorn.wordpress.com/2012/08/04/gade-vera-gade-ser-aret-som-gick/

---

Vera har varit med länge men är inte färdig att sjunka tillbaka i minnena ännu. “Så länge som /spindeln kilar över den varma asfalten om våren … / vill jag ännu / inte / minnas”. Det är upplevelserna, det som händer just nu som behandlas. Vad en som har varit med ett tag kan göra är att skärpa observationerna, skala bort det oväsentliga, hålla fram det väsentliga och därmed få grepp på det som gör lyriken till lyrik: att för ett ögonblick frysa och koncentrera upplevelsen av något. Den skarpögda poeten destillerar fram essensen ur tillvarons grumliga välling.

Invita Minerva heter en dikt – jag tror det syftar på ett latinskt uttryck om att insikterna kan komma ganska sent i livet. (Den åttioårige japanske poeten Basho från 1600-talet verkar Vera känna som en frände i konstnärskapet.) Eller om man säger: övning ger färdighet! Många av dikterna är också haiku, ibland i bunden form med 5-7-5 stavelser, men ibland i mer upplöst form. Haiku-formen är ju svåröverträffad när det gäller att snabbt och exakt nagla fast en bild eller en stämning. Någon enstaka gång förekommer slutrim. Drygt hälften av bokens 84 sidor ägnas åt året som gått, det övriga täcker ämnena ‘natur’, ‘vardag’, ‘människa’ och ‘helg’.

Kanske ‘djup i enkelheten’ kan vara ett sätt att beskriva mycket av vad Vera skriver. Det finns en yta, men därunder finns bottnar som det förmodligen krävs en rätt skärpt iakttagare att ana sig fram till. Jag tror inte alltid jag gör det. Men har man läst lite Kant så vet man ju att tillvarons innersta inte är något man når fram till, så det är bara att acceptera och gå vidare. Ibland är det humor i dikterna, ibland drar de sorgsna stråken fram. Som i livet i stort.

Somliga diktare använder krångliga ord och konstiga liknelser, men det slipper man (tack och lov) hos Vera.  Att beskriva maskrosfrön som förs bort av vinden som ‘flygga’ är fyndigt (en fågelunge som just lärt sig flyga är ‘flygg’). Att beskriva rosor som “vannade av vinden” ger (om man vet vad ‘vanna’ betyder) bilden av härliga rosor som vajar upp och ned när det blåser.

Bristen på rent krångel betyder inte att det inte finns dikter som ger möjlighet till olika läsningar: “Samlas i flockar / grå skymningsfågel / ensam i min trädgård”. Först är det flera, sedan en, men vad är det för grå skymningsfågel, och är det den eller berättaren som är ensam i trädgården? – Man kan dra tolkningar åt olika håll här. – En svit på tre haikus samlar humor och tragik i en enhet:

Liten, sur och rädd
hänger på gärdsgårn
en vante.
*
Gammal och pratsjuk
hänger på grinden
en farmor
*
Barndomens vante
med klumpar av is och snö
smak av vått får

Det är en trio som på sätt och vis spänner över ett helt liv, med utgångspunkt från en stackars borttappad vante!

Det här är en sorts dagspoesi, men inte av den typ som förekom åtminstone förr i tiden (vet inte om det skrivs dagspoesi på tidningarna numera, för övrigt).  Fåglar, blommor, insekter, dygnets och årets växlingar passerar och noteras, liksom livets gång tas med en blinkning och en klackspark:

En gammal gumma
möter en annan gumma
kråkorna kraxar

Eller:

På kyrkogården
gäller ej min nyköpta
parkeringsbiljett