En världsande som går hit och dit av olika orsaker låter som tysk filosofi från tidigt 1800-tal. Men jag tycker idén har sina poänger. Under några hundra år har ett slags kraftcentrum för världen funnits i västra Europa (och senare i Nordamerika). Nu känns det dock som detta område är på nedgång, ekonomiskt, politiskt och kulturellt, och mest ägnar sig åt gnäll. Men i öster träder nya eller nygamla kraftcentra fram, djärva och med självförtroende. Som en liknelse kan man då säga att Anden har lämnat Europa och flyttat österut, till länder 'där det händer grejor!'

Världsanden packar sin väska och drar
Europa får stå med rumpan bar
Ropar på hjälp men hör inget svar
Föga av forna glansen finns kvar

Hur än Europa tigger och svär
Finns inget kvar för Anden här
Anden tänker: "I öster ja där
hägrar målet dit resan bär"

Europa gnäller och ropar på under
Ropar på bot för sin egen blunder
Trodde man ägde sina kunder
Man kan gå under på sådana grunder

Långt i öster, där Anden myser
I länder där soluppgången lyser
Verkar Anden som bara fnyser
Åt gårdagens herrar som ängsligt ryser

Anden gläds som ett lyckligt barn
Åt östern med rymdfart och sidengarn
Klart mycket bättre än Euro-flarn
Som mals till grus i Tidens kvarn

Men inte hörs gamla Europas bön
Det utmätta straffet är syndens lön
Svaret på mänskornas klagan och stön
Blir bara ett iskallt "hoppa i sjön!"