Att trädgården kan lysa så vanlig
en eftermiddag

tryggheten som en torr rågsiktsbulle
i magen
vrider sig


det är bättre när dimman
plötsligt en morgon
dragit in från sjön
(o dessa morgnar)
och
vävt ihop de spröda grässtråna
till marängswiss
den äggvita slöjan
som mjukt
hänger i trädkronorna

då ser man inte längre än till hallonbuskarna
de röda bären
mot en mjölkvit bakgrund
och man kan tro
att
kanske finns det änglar och troll
i det långa gräset bakom äppelträden
kanske börjar en annan värld
borta vid vägen

varför älskar jag det så?
är det sällskapet
jag vill åt?
vilket väsen som helst verkar duga

allt hellre än ensamheten
som blir så kollosal
i det obarmhärtigt skarpa vardagsljuset

vissa dagar får man slå på radion
och om man sätter sig ner
på huk eller i sin bästa stol
och låter radion skvala
upptäcker man nästan alltid något kryp
som också gör sitt bästa
för att överleva dagen