hon stod kvar på samma plats var hon träffade tiden
hon vägrade värmde, hon trivdes bäst i svalt siden
hon stod, för hon skulle vänta, på en evighets snara framtid
hon vägrade gå, för då skulle hon blunda, och aldrig känna evigheten vid

hon bara stod, i sin trasiga sidendress

har han någonsin beundrat hur pennans fina linjer kan skapa så hårda ord
de ord som skär, inte bara utanpå, och undrat vad sagoberättaren vill uppnå

han har alltid varit betraktaren, som alltid vägrat stå

inse så simpelt tanken inbillar sig historia, behaga
se så fint hans historia sväljer tanken och blir till saga
inse så nonchalant fotspår vandrar iväg med tiden
han kommer aldrig att lära sig älska trasigt siden

det är vinter

hon står där än idag, i sin trasiga sidendress

dra fingertopparna försiktigt igenom trasigt siden, förstå
bara ifall du vill, så känns det, men börja då aldrig gå

det är vår snart

känn
vid
se
på

det är din tur att stå.