Det är något hysteriskt underligt med natten

när hon skriker och vrider sig i sin ekande tomhet

och på morgonen så sjunger hon igen



och som någon sa en gång-

''Du blundar för alla vinterns soliga dagar

ser bara allt det du vet och behagar

vet inte alls vad för drömmar du jagar''



Det finns en miserabel sida i filosofin

för inte ens med cancerpinnen i handen

framför utsikten över stockholm stad

och den stilla mälaren

kunde hon erkänna det för sig själv



och hon hade så bråttom med livet

hennes största flickedröm var att växa upp

för då kan hon bedöva alla 187 cm av hans kropp

och bli Kvinnan han älskar.






Hon kanske gömde sig i sin naiva tro

och stängde ut andra realistiska religioner

men det är inte så konstigt

för hon var sårbar, och det var fullmåne då



och hennes vistelse till häktet

var en dyster och oändlig dag

hon var så otålig då

och det gjorde henne förälskad den fredagsnatten



men det var alltid något ivägen för henne

han såg aldrig henne riktigt

för det var en annan framför henne

hon som flydde till Australien



hon fann det lustigt varenda gång

att i allt finns en röd tråd



och dom säger ju att bakom de allra vackraste leenden

ligger den största sorgen

fast hon var lycklig, hade hon sagt den lördagsnatten


men det kanske bara var galenskap



det är ganska ledsamt när man tänker efter

att hon sparat varenda gosedjur sedan ett decennium

som hon höll hårt om varenda natt

och gav all den kärleken hon sparat



för egentligen var hon ganska kylig utåt

precis som att varje vinter har sin historia



och det var så mycket sorgligt med den tiden

för han älskade henne inte

och hon märkte ingenting