frikyrkligt vidbränd
av slipprig dubbelmoral
förnekade jag din existens

kladdig av nyandligt träsk
med vidskepelse snärjd runt min hals
kräktes jag galla på dig

så mindes jag bäckens porl
såg fåglarnas flykt mot skyn
kramade om ett gammalt träd

jag lät kärleken komma på nytt
sipprandes in i tilltufsat bröst
ty jag vägrade tro att allt var dött

och på varje plats fann jag dig
i vindens smekning som i skatans öga
i doften från barken mot min kind

men mest påtagligt finns du
i kärleken mellan människor
oavsett hur den ser ut

och doften av dig fyller mitt rum
när två mänskliga hjärtan
får smälta till ett