och du måste inte titta
verkligen inte jag vet
jag krymper, försvinner bortom
verkligheten

och plötsligt ligger jag där igen,
precis som då
avsvimmad på en skogsstig
och det frågas mycket

ska du inte ta, bara lite till?
springer du inte, bara lite för mycket?

och ändå ställer jag mig upp
ur sängen fötterna
på golvet huvudet i helvetet
samma sak, varje morgon

ser mig i spegeln
vill slå sönder den
krossa glaset i bitar
i hopp om att avspeglingen
ska försvinna för gott

den försvinner aldrig
inte ens med kilona
skrubbar
som om giftet satt i yttersta hudlagret
men stenarna,
gruset når inte smutsen,

känslan
går inte ta bort
klipper håret, köper kläder
äter hälsosammare

äter ingenting

känslan är kvar och du kan skratta
om du vill för jag vet vet att något är fel

du säger jag är skinn och ben
men om du varit inuti mitt huvud
tänkt mina tankar
och om du visste det jag vet

skulle du inte döma
när jag vaknar ställer mig
med fötterna på ett iskallt golv
ser reflektionen från spegeln
genom grusiga ögon
bestämmer att två timmar på löpbandet

inte räcker idag
och det är lite som cancer 

jag har sett det inifrån,
hur det skadar, allt

det är som cancer,
en osynlig sort som gör
fruktansvärt ont
behandlingen
går man upp i vikt av

och alla vill bära din smärta
men ingen kan, ingen annan kan ta den
och det gör så ont

när den hugger dig
med knivar i ryggen
varje gång du tror du blivit
frisk

för det går bara utför