Korpen flyger på lätta fjär.
Solen skiner i gläntan,
mössen dansar
på hällen
där.
Vargen kommer!

Mössen stannar och lyss.
Smyger ljudlöst i skuggan,
där trastarna
sjöng helt
nyss.
Musen darrar!

Skogsrån lockar med svarta hår.
Skiner gör solen i vassen,
vågorna skvalpar
och gäddan
slår.
Korpen spanar!

Vargen ligger på ängen still.
Trasten sjunger i gläntan,
mössen roar sig
strax
intill.
Korpen varnar!

Flyger så lätt över kärr och myr.
Synranden skymmer solen,
jorden kretsar
och dagar
flyr.
Stugan i gläntan!

Mössen vågar sig fram till den.
Gömmer sig hastigt undan,
Svensson har rest
till stan
igen.
Korpen varnar!

Ingen som ser och ingen som hör.
Slutet nalkas där inne,
trevar sig fram
genom kolsvart
rör.
Vargen ylar!

Livet tog slut i en proppcentral.
Skogsmöss har brunnit inne,
somnade in på
Törnrosas
bal.
Döden på en pinne!

Barnen från gläntan hittar ej hem.
Gjorde sitt eget solsken,
som värmde
och bländade
dem.
Korpen anar!

Fyller visst åttio år i år.
När solen gick ner,
åt han rester
av rivet
får.
Minnet sviker!


Det strålar i människobarnens sår.
I gräset har ulven på nytt
lämnat
blodiga
spår.
Korpens varning!

Vargen och du lika ynkligt små.
Själar som möts,
i
himmel
blå.
Korpen har varnat!

JL-99