Märkena på ytterdörren
en nyckelknippa
som vridits om tusentals gånger
Mörkt gulbruna ådror
som ett sår
efter tiden
som
gnagt sig igenom ytan
in i vår värld

vi
Målar över alltsammans
med fet glänsande
oljefärg

och
Den ljusa fläcken
på väggen i vardagstummet
klockan nedplockad
Tiden
inte längre lika
tydlig


försvinner
bakom ny tapet
spåren borta


Man kan naturligtvis försöka att ta bort så mycket som möjligt av det trasiga
Vi skrapar och slipar
Hyvlar och gnor
Försöker skratta bort det sista

Men det går inte
att få bort allting
(en del fastnar till och med i håret)

Så vi lägger på ett nytt lager
Vårt eget lager
som vi själva har valt ut
som vi bråkat fram
med äkta vrede
som vi grälat fram
som djur
på knä
i luften
och
den starka vann

är det kärlek?

Kom beslutsamheten från hjärtat?
Från hjärnan?
Från gud?

vilken toalettstol
är finast?
egentligen
visst är det finhet
som vi strävar efter?
kataloger
jag vill bygga något av dem
alla fina bilder
vad ska vi ha dem till
nu igen?

Det tunna lilla lagret
som vi spänner upp
en hinna
på väggar och tak
som ozonskiktet runt jorden
ett skyddande hölje
är vårt liv.
Blir vårt liv.
och
så skört!

Det blir så tydligt när en möbel, till exempel en soffa, plötsligt hamnar utomhus. Kanske har någon tappat eller slängt en inredningsdetalj i diket. En hylla som stått på golvet i badrummet, en plyschkudde.
så naket
att man förstår
hur skört det är
livet
som vi byggt upp hemma

och
vi skapar det i stunden
efter våra drömmar.
Kanske lämnar det aldrig våra drömmar helt
Drömmar om hur ett liv skall vara.
Föreställningar om vad som är ett hem


Nu är detta vårt hem.

sockerbiten

På avstånd ser vi antagligen beslutsamma ut
självklara
för
vi spelar ett spel
som alla kan

Huset, sockerbiten
en älskad familjemedlem.
Vi adopterade det. Helt abrupt
efter kontaktannons
och visning
och budgivning
och vånda
och kanske beslutsamhet
våra drömmar var starka

att det har levt ett liv innan oss
där inne
mellan alla slitna väggar
känns avlägset
det är som att alla märken
och det liv som finns i dem
alla minnen
dog med de som flyttade ut.
tiden hoppade
filmen klippte

kvar är en massa märken
fula trasiga stycken
som man vill laga

För det är vår dröm nu
vår film

Jag o Jen.
och allvaret.
vi försöker ta det på allvar.
Mäklaren, Banken, brevbäraren
alla
rynkade de på ögonbrynen.
Såg stränga ut.
En uppfostrande blick när vi hämtade ut nyckeln.
Det här är på riktigt!

Vi försökte såklart se seriösa ut.
Made in medelklass
Sweden
nystrukna skjortor
från NK
made in Bangladesh
ett armbandsur
made in China
som blänkte nere vid handryggen

ett handslag

så var det klart

En känsla dröjde sig kvar

vi lurade dem.
Det är ju bara på skoj dethär.
Ett gulligt litet hus.
en sockerbit
Kunde lika gärna varit,
en mjukglass.

Alltsammans är en lek.
på skoj
Vi är bästa kompisar jag och Jen.
Vi leker mamma pappa barn.
på heltid.

Det har pågått länge nu.
Vi leker och leker.
Ibland blir det bråk också.
förstås
men det gör det inget.
vi leker snart igen
inga föräldrar
som behöver rundas

De som bodde här tidigare.
Den som tappat något i köksgolvet framför spisen.
Den som planterat tulpanlökarna, klippt äppelträden.
Den som varsamt lagt stenarna runt landen.
Tror det var mer allvar för dem.
Allvar att ha ett riktigt hus,
att ha ett hem, och ett jobb.
Ett riktigt liv.
Det verkar inte ha varit någon lek förr.
Det ser inte ut så.
På avstånd verkar allting
så allvarligt

men nu,
sanningen är att vi bara
leker

hela tiden
leker vi att vi är
riktiga djur

riktiga djur med riktiga instinker.

riktiga människor kanske

Men,
Det drabbar oss ibland
insikter
om att leken spårat ur
blivit forcerad
att allting inte längre sker på känsla

vi dras in i en karusell
en snurra av rationella beslut
erfarenheten
droppar sina droppar
i våra stenar

Men det hindrar oss inte
så
vi målar
och målar
täcker för sprickorna
trollar bort skavanker
märken från andra tider
märken från andra liv
och från vårt eget liv

allt för drömmarna

allt för leken