Åh, vad hon var glad att den äntligen hade kommit. Hon hade längtat så länge efter den, den dag då hon skulle känna sig "färdig". Många, många gånger hade hon haft en liknande känsla som nu, men då hade det alltid, verkligen undantagslöst, handlat om att hon hade tagit sig ur någon icke fungerande relation.

Men nu var det inte så. Istället hade hon kämpat dag ut och dag in med att försöka härda ut med livet som det gestaltade sig just nu. Det hade varit en omöjlig uppgift, hade det visat sig. Hon bara måste genomföra någon form av radikal förändring, annars skulle hon inte orka leva det kände hon. Inte så att hon var suicid, det var bara så svårt att finna motivationen, att acceptera den situation som hon befann sig i:
Hon hade ingen kärleksrelation, något som hon alltid hade letat efter, något som alltid varit det enda viktiga för henne. Inte heller bodde hon i ett eget hus, inte ens i markplanet i en lägenhet, vilket också varit hennes strävan hela sitt vuxna liv. Inte det där med lägenhet i markplan, men att bo i ett eget hus alltså. Hon hade ännu inte haft någon egen utställning av sina tavlor i olika tekniker, inte spelat in sin skiva, inte gett ut sin bok... Listan kunde göras hur lång som helst.

Vad var det som hindrade henne?

En ganska avgörande faktor var ekonomin. Men hon kunde inte skylla den för att hon inte skrev eller målade, för hon hade allt material hon behövde. Och tyvärr hade hon insett att en relation inte heller gav henne den ro hon behövde för att kunna skriva och skapa. Hon var för kritisk och för ... annorlunda... frihetsälskande, självständig, introvert, alltid i behov av lugn och ro. Tystnaden var hennes bästa vän. Och de personer hon träffat hade alltid behövt så mycket av henne, så mycket mer än hon kunde (eller ville) ge. Så det där med relationer hade hon till slut lagt på hyllan. Inte så att hon tänkte "aldrig mer". Bara så att hon inte längre frenetiskt eller aktivt letade efter någon att dela livet med.

Hon hade med förvånad tydlighet insett att det kärleksutbyte som hon hade med sin äldsta syster,egentligen var det som hon sökte och behövde i en partner. Inte riktigt, men i stort sett. Hon hade med andra ord redan det hon sökte!

Det gav henne inte helt den tillfredställelse som hon önskade, men den relationen var definitivt ett mycket bra substitut för en "vanlig" kärleksrelation.


Nå, vad var det nu som hade gjort att hon idag kände att "Den Nya Dagen" hade randats?

Jo, hon hade känt en stråle av pirrande glädje och längtan inför det faktum att hon nu aktivt kunde börja söka efter en lägenhet i Gamleby, eftersom hennes syster nu hade köpt ett hus där. Det var ju inte i den riktningen hon hade tänkt sig att flytta; lika långt bort ifrån Stockholm som ifrån Oslo. Hennes idé hade varit ett hus uppåt i Sverige eller ännu hellre kanske närmare Norge, så att hon fick halva vägen till alla barnen. Så den här flytten skulle ju komma att bli något helt annat än planerat. Men hon var nu alltså glad ändå. Att flytta ifrån Stockholm. Äntligen!

Hon hade gått en nostalgirunda med sin yngre syster förra veckan, vandrat på de vägar som bara de delade och det hade varit så fint. Hon var så glad över den upplevelsen. Den hade gett henne tillbaka en del av henne som varit förlorad och det var hon mer tacksam för, än hon kunde uttrycka. Förvånad var hon också, för hon hade inte ens vetat att den biten fattades henne!


Alla dessa bitar!!!

Hon var som ett enda stort pussel med delar utspridda över hela golvet, många utan någon förankring i den påbörjade bilden. Varje gång en ny pusselbit kom på plats, kändes det som om hon blev hel. Men oftast dröjde det inte länge innan någon annan bit började skava och värka, då den hade hamnat på fel ställe eller inte ännu kommit på plats. Det hade varit vid sådana tillfällen som hon hade önskat sig bort ifrån den här världen, bort ifrån den gnagande smärtan, vare sig den kom sig av hennes ständiga känsla av otillräcklighet, eller om det var någon ny eller gammal sorgesmärta som gjorde sig påmind.

Värst av allt var ändå den där känslan av att inte veta vem hon var. Det var en fasansfull känsla som hade blivit alltmer ständigt återkommande. Antagligen berodde det på att hon inte längre hade vare sig någon relation eller något barn hemma, som kunde knyta fast henne i verkligheten och förklara hennes livsuppgift, mål och mening. För hennes liv tycktes mest (till 95%) bestå av att finnas till för andra på ena eller andra sättet. Så länge hon gjorde det, så var hon verklig för sig själv, men så snart hon inte längre behövdes, så förlorade hon sin jagkänsla.


Fast det var en sanning med modifikation, för hon hade ju som sagt också ett oerhört stort behov av att samla ihop sig, när hon hade umgåtts med andra. Det var en komplex paradox, som hon egentligen inte begrep så mycket av, men som hon nästan ständigt måste brottas med.


Så det var så här hennes liv hade blivit efter allt jobb för att tillfriskna.

När hon hade påbörjat sitt jobb, tänkte hon i termer av att bli frisk. Hennes dåvarande terapeut hade frågat henne vad det betydde för henne, detta att bli frisk. Frågan hade förvånat henne. Det var väl självklart, hade hon tyckt. Hon skulle bli normal, stark och dugande, en person som visste sin plats i livet och kunde fylla den...

Så fel hon hade haft!

Aldrig hade hon kunnat föreställa sig att det nya livet skulle bjuda på så mycket ångest, en så stark känsla av att inte veta, inte förstå, inte kunna, inte klara av. Å andra sidan hade hon ju inte heller kunnat föreställa sig all den kreativitet som hade lösgjort sig; hur väl hon skulle börja kunna se, tolka och förstå sammanhang av de mest skilda slag. Det var i alla fall en väldigt rolig och positiv sak.

Staden som hon hade älskat så mycket, arkitekturen, alla butikerna och gallerierna, pubarna med bluesmusik, allt det som hade lockat henne med löften om en fantastisk framtid, det hade nu mist sin tjusning. Visst, det var fortfarande roligt och givande att se vacker konst och att göra fynd i en jättelik tygbutik eller i den mysiga second handbutiken helt nära. Men priset var för högt. Inte i pengar räknat utan i sinnesro. Hennes själ orkade inte med det ständiga flödet av information, som staden hela tiden pumpade över henne. Det var därför som hon hade tänkt söka sig norrut, för att få stillhet och frid för själen i den långa, kalla mörka vintern.

Så skulle det alltså inte bli nu. Hon hade ännu inte helt hunnit smälta informationen om att det var till Gamleby som flyttlasset skulle gå. Fast det var förstås inte så konstigt, då hon ju inte ens hade hittat någon lägenhet ännu.

Men Den Nya Dagen hade definitivt grytt och hon kände sig redo att möta den med frid, glädje och sinnesro, hopp, förtröstan och tillförsikt.