dagarna går i ångestens tecken
tröttheten lindring förlamande
stressen kryddar
bilden av livets längtan
att bli älskad för den
man innerst inne är
allt mer dunkel

man tillhör
de otillräckligas skara
fick aldrig in
rätt fokus
i objektivet

förväntas bli glad
av den blanka ytan
många påpekar
förstår inte alls
ser rynkorna
hjälplösheten
rädslan

att smärtan
ska tillintetgöra
det sista lilla
av lågan
får varelsen
att vackla
backa
nästan falla
men resa sig
gång på gång

i ett försök
att mitt i allt
fokusera på en lysande punkt
i fjärran som står för
det som var viktigt
för den omtalade kroppen
som faktiskt innehåller
en själ

det är den
hon måste bli vän med

erkännas ska
att det nästan
sker under
fortfarande
(även om det är i 30-års
intervaller)

små korta
löftesbringande