Det hade varit några fantastiska dagar. Allt var spännande och storslaget vare sig det rörde sig om muséer eller militärparader. Vi hade sett kvinnor med pappersblommor och män i badbyxor som firade första maj genom att bada i den mäktiga floden som gled genom staden. Vi hade deltagit i en gudstjänst långt utanför staden och blivit uppläxade av de små gummor som överallt hade uppsikt över turister och de egna invånarna. Kort sagt , vi hade varit ganska typiska turister. I vår packning låg de klassiska souvenirerna som vi skulle ta hem som bevis på att vi varit där. Allt hade gått så bra.

Så kom sista dagen. Som vanligt samlades vi till frukosten i den stora hotellmatsalen. Visserligen var den enkel, men vi skulle få matsäck med oss. det hade vi ju betalat för
.
Då upp stod det första bekymret. Vår busschaufför kom inte ned och guiden var förtvivlad. Nåväl, han gick upp på chaufförens rum och lyckade få med honom, klädd men ej helt nykter och föga talbar. Nåja, talbar var han väl inte annars heller. Vår resebyrå hade gett oss en chaufför som enbart behärskade
sitt eget modersmål, ett språk som ingen av oss kunde tala.
Medan chauffören svepte sitt heta kaffe undrade vi över vår matsäck. Varför kom inte personalen med den? Med guiden som tolk fick vi veta att vi skulle få något bättre än några smörgåsar. Hotellet hade beställt lunch på ett järvägshotell i en anrik gammal stad. Detta skulle bli så mycket bättre och vi skulle inte behöva betala något tillägg. Detta lät bra.

Så intog vi vår buss, ett uråldrigt fordon som säkert ansågs omodernt redan före andra världskriget Chauffören startade färden men stannande i närmsta samhälle-
-Apoteki, apoteki. sa han och pekade på sin hals.
Det dröjde en bra stund, sen kom en något rödlätt chaufför tillbaka och intog sin plats bakom ratten. Nu mådde han mycket bättre, det måtte vara bra apotek i det främmande landet. Och snart skulle vi få mat! Undra vad vi skulle bjudas på ? Några pengar hade vi för övrigt inte kvar, det var inte tillåtet att föra ut pengar hur som helst.

Så kom vi till den anrika staden och den gamla järnvägsbyggnaden. Hotellbyggnaden låg på andra våningen och vi gick förväntansfulla uppför stentrapporna. Vi var redan rejält hungriga.
Och hungriga fick vi förblil Ingen mat var beställd!Det var faktiskt obegripligt det hela. Så vi fick snällt gå nedför trapporna och in i bussen igen . Hade vi haft pengar hade vi kanske kunnat hitta ett matställe, men pengar hade vi ju som sagt inte. Chauffören hade bättre tur, hittade ett "apoteki" vilket gjorde inte bara halsen utan även humöret betydligt bättre. Nu sjöng han vid ratten dessa vemodiga molltoner på ett främmande språk.

Då ser jag att en hare springer framför bussen. Varför hoppar den inte åt sidan, anar den inte sitt öde? Men chauffören måste väl bromsa? Nej, chauffören ökar farten och med bussen som vapen lyckas han fälla haren och tvärnitar. Ett under att ingen skadades.
Och sen händer det osannolika, en syn som jag minns som i går.Chaufforen står mitt framför oss på vägen med haren stolt i ena handen . Plötsligt börjar han svinga runt den, jag se blodet från det döda djuret. Jag vill inte se, men jag måste.
Till slut avslutar chauffören sin segerföreställning, lägger haren i bagaget och fortsätter körningen. Ingen säjer något, det är som om man inte talar om det ,så har det inte skett. Vi vet att snart kommer vi att vara i tullen , det är inte långt kvar. Det går kanske fort nu.

Så är vi i tullen igen Vi plockar fram våra växlingsnotor och gör oss beredda. Allt går bra till dess en av de yngsta flickorna saknar en växlingsnota på fem dollar. Nu blr det förhör. Hon stammar fram att hon inte fick en växlingnota i butiken och att hon hade tyckt att det var konstigt. Fanns det vittnen?
Ja, jag såg faktiskt att hon inte fick notan, varför hade jag inte ingripit? Men jag kunde ju vittna. Och det gjorde jag på tyska, ett språk som tulltjänstemannen hellre talade. Allt hade säkert gått bra om inte en av våra elever, en ung man med långt hår och gitarr. hade börjat sjunga till eget ackompanjemang. Mitt i tullokalen tar han ett av sina häftigaste nummer!
Då exploderar tulltjänstemannen och sen vidtog en kontroll som trotsar allt jag varit med om. Timmarna gick. Flickan med växlingsnotan var blek av skräck och tårarna bara rann. Jag blev förhörd gång på gång. Till slut tröttnade tulltjänstemannen och pekade mot bussen. Vi fick fortsätta.

Nu var det mörkt ute. När jag for genom gränslandet skymtade jag några älgar i dunklet men vi var vid det här laget nästan apatiska av trötthet och hunger och brydde oss inte. Och så var vi i det andra landets tull,
Vi tog oss ut ur bussen och möttes av en tulltjänsteman som sade till oss att komma med. Vi följde med , in i ett kafé där det stod stora fat med smörgåsar och ångande kaffekannor.
-Ät, sa mannen. Vi räknar sen!
Som vi åt . Frukosten hade vi ätit klockan åtta, nästan 12 timmar tidigare. Vi hade haft en vattenflaska att dela på, det var allt.
Så är det inte mycket mer att berätta. Senare på kvällen åt vi middag på en restaurang, men vi hade ätit för många smörgåsar så vi petade bara i maten. Alla var eniga om att gå till hotellet och sova, ingen ville fortsätta ut i den främmande staden.
Innan jag somnade tänkte jag på haren. Den var så vacker!