vilsamt står du med tyngden på vänster ben
dina äppelkinder fräknas i skenet av septembersolen

skrattar hon med gropar precis på rätt ställe
är hennes hår ljust och faller sig längst skira axlar

placerar någon du känner vid namn, via blick
 i ett fack, mekaniskt, metodiskt, säger Hon har allt

äppelblomsdoften är ljuvlig längst grusvägen
på en rostig cykel fast med en obefogad avund som

retar dig i varje cell du önskar var hennes
fast dina, förstås

Hon Har Allt
du vill ha

(men  ingenting utav värde)