Skärpet hade två nya hål, stora, och de var inte gjorda för nöjets skull.
Träning var det tunssått med, också.
Han visste att han var på väg utför.
Som en gammal björn som rullar ned för en bergssluttning.
Utför, alltså.

"Låt mig bli en i mängden så ska jag gör allt för att tillfredsställa dig i sängen",
brukade han tänka.

Underskatta; var gång det stod intimt på schemat var det som om det var på nytt,
fast med bättre teknik, uthållighet, ja, allt egentligen - aldrig slutade detta
förvåna. Ett poäng i alla fall.

Fortfarande hade de inte märkt någonting, på jobbet sprang Elieas fortfarande fram
med en kopp kaffe så fort han kunde höra det så väl minnesvärda ljudet av
sanddaler mot betonggolvet. Det var inte rekommenderat att gå i sanddaler, även
om det inte utgjorde någon direkt risk.

Förr, när det fortfarande fanns ett hem med en dörr, brukade drömmarna handla om
flugfiske. Nu dröms det om uttorkade ängar, utan vare sig fiskar, flugor eller spön.