Du vet varom säger, en sko i munnen och taggtråd på tallriken.
Ibland räcker saltet längre än sladden, men inte generar den någon elektricitet för det!
Jo, jag vet, jag vet.
Slängkäft på morgonen och gängse kramgo på kvällen. Vem vill inte begå sig mellanmåttigt i vindar från goda hav?
Men jag är så fasansfullt faslig ibland - helt ur fas. Retarderat resignerad, trots min renässansläggning, ren tur att jag levt resten av livet renlärigt irrlärd.
Rent av rasande renligt resandes ur raset i ravinen, räddandes rättesnöret, rim och rason, raka motsatser och min riljerande ramsa lade jag rabarber på en ranch och levde som rädisodlare.
Grymt!
Ibland så får man inte ta ett päron när man seglar myrstackar, evinnerligt förskjutandes söderläget - man tackar! Även om molnen tycks röra sig på vindar, så nog fan kan man ge sig på frugan "regeringen" har ett finger med i spelet. Det är inte lätt att vara fattig idag, för nu har ju alla råd att se fattiga ut, så det blir svårt.
Jag tar min käpp och bryter av den - den var ändå bara i vägen.
Käppfan.
Kullkasta ordningen, din slyna. Köp inga jävla sandaler när det regnar. Gå hem och gråt och kasta sten. Ingen vill ha dina molekyler, vi vill se dig skrika. Skrika toner av kråkfångst, skogsbränder, samhällsbrand, småskit, dålig design, klaga vatten ur öronen. Skulle se dig själv sen, drypandes.
Endast när jag torkat ut av att svettandes gråta när jag gråter över att stenen träffade mig själv i huvudet kan småskiten framstå som stor. Den dissonanta klangen av örats inflammation bereder sig en egen komponerad huvudrätt á lá öar i Nigerias flammande attraktiva muskelmassa.

Ja, ty sade han, och gav armbågen till damen på raden framför. "Här, använd den mot prästen". För inte fan ska tjocksmocken snacka med mig om askes när han själv inte ens kan avstå bön - fittbög. Jag är fan en taggbuske.