Now what do I feel coming up the track?
A new line of thought, imaginative attack.

Waves rolling in, clashing against stone.
A brave seagull observing from way above.

And so... steady as fast, rapid vibrato.
One old man lies on the ground, his beard long and smooth;
two children plays skip rope.
With the beard, that is. Ideally, he's fast asleep.

Knee deep water checkered at the surface, the purpose reflective.
Ensnaring and daring, encouraging words, somewhere along the line you
might just see, two thirds all in all. A difficult life is kind of vague,
the phrase in itself sort of a plague, please elaborate, as to what it might be.

Ineffable mysteries, enigmatic over the top; a place to stop.
Inside the tent, on the arabic carpet, we sat. Flutes were heard, along the slow,
deep breathing of humans and camels alike. Sand, rippled when still, moved with the wind.

Associations are fundamental in our understanding of ourselves and each other,
not only phantoms know how to use the shadows around them, how to work with the surroundings.
Sing once again with me, a strange duet. Our power grows stronger yet.

Inside your mind, inside mine. Dost echo, dost echo. All who've seen our face, draw back - in fear.
Love of the opera is there, inside.

SKRIK MIN ÄNGEL! SKRIK SKRIK SKRIK SKRIK! AAHGHAHAGHA!

Bakifrån ser vi ut som en stenstaty, stagnat stilla; vi vill ingenting illa. Vingarna anses stora,
vinden stark. Läskigt är ett ord jag inte förstår mer än vad jag förmår. Relativism blandad med optimism.

Skålen slår, slagverken virvlar. Övertoner för miljoner. I sömnen sjunger du, i dina drömmar talar jag.
Vi talar ett språk främmande ändock bekant, reaktionerna låter sig inte väntas bland andra, bland annat
för dem genant. De vet att de kan men inte hur, när eller var. Det enda som är äkta, är det som blir kvar.
Jag känner för dig, som du för mig. Poesi eller inte - vandrande lik är i rörelse sig även om de är döda.
Dynamik förblir mystik, bländas lätt av solen.

En tavla, hur ska den packas? Känslan av att vara döende - levandes döende. Du är nära döden och känner dig levande just därför...
Eller så är du nära livet och känner dig döende därför. Du är egentligen en gammal figur på sin dödsbädd som blickar tillbaka,
på sitt liv med sentimentalitet och kärlek, en form av sorgsen glädje. Egentligen är den inte så sorgsen, men den är profound, djup.
Innerst inne vet du bara att du lever och älskar och vill ta vara på känslorna så gott det går. Du är glad över att du känner - tomhet är det värsta som finns.
Likt en sax i mörkret ekar känslorna inuti och med dina nära så resonerar dem.
Den är för mig som en gammal vän som kommer och hälsar på.